Miljön är ett Peru där befolkningen fortfarande försöker återhämta sig efter de många åren av gerillakrig och konflikter. Öppningsscenen är oerhört stark, en gammal kvinna sjunger om hur hon blev våldtagen när hon var gravid och tvingades att svälja sin döde mans penis.

Strax därefter dör hon och hennes dotter Fausta påbörjar en förtvivlad inre och yttre resa. Hennes främsta mål är att få fram nog med pengar så att hon kan ge sin mor en värdig begravning. Hon får anställning som husa hos Fru Aida, en något hysterisk och deprimerad konsertpianist. Fausta sjunger gärna i sin ensamhet och när Aida hör detta blir hon så fascinerad att hon erbjuder henne en pärla för varje gång hon sjunger en snutt för henne.

Fausta är ingen vanlig ung kvinna, hon lider av ”den skrämda bröstvårtan”, hon har fått rädslan via modersmjölken. Det leder till att hon är rädd för allt och alla, mest är tyst och knappt vågar se någon i ögonen. Hon bär på en skräck att hennes mors öde ska drabba även henne, därför har hon stoppat in en potatis i vaginan (bara vämjelse kan stoppa vidriga människor, säger hon). Potatisen leder till infektioner och flera sjukhusbesök.

Inte mycket är muntert alltså, utom den försiktiga vänskapen med trädgårdsmästaren. Dessutom gifter sig alla till höger och vänster om Fausta, med pråliga klänningar, ostbågar på buffébordet och löpande band-fotografering framför en cheezy backdrop. Det förstärker ytterligare känslan av utanförskap, en flicka som är så rädd för livet att hon knappt vågar röra något eller någon. Hur och när ska hon bli modig nog att börja leva?

Filmen bär på ett makligt tempo och en lågmäld stil, och det är faktiskt inte så mycket som händer. Det här handlar mer om en inre resa, där en blick säger mer än ord. Vackert, men inget för den otålige.