I filmen möter vi flera dansbandsmusiker, bland annat truckföraren Kjell, som sitter i sitt fordon och övar texter till nya låtar som ska spelas på kvällen. Efter arbetsdagens slut, rusar han till omklädningsrummet och till bilen, där gitarren och orkesterkläderna ligger och väntar. Hans barn har inget intresse för pappas föråldrade musiksmak och har knappt lyssnat på hans inspelningar. Men Kjell har spelglädjen kvar. Han talar entusiastiskt om sitt intresse och på scenen lyser han som en sol.

Efter ett tiotal år på topp, dalade dansbandsepoken. Kvar blev bara ett hundratal grupper. Några av dem är fortfarande verksamma, som Flamingokvartetten, en legend i branschen. Efter 40 år reser de fortfarande runt och spelar och drar publik. Paret Bosse och Ingela Arbjörk är i 60-årsåldern och reser land och rike runt för att vara med på Flamingokvartettens framträdanden. Bosse har dokumenterat orkesterns arbete under många år, först med stillbildskamera och senare med video. På lediga stunder sitter han i sin hytt på fartyget där han jobbar och njuter av musiken.

I en gripande scen följer vi med Flamingokvartettens sångare, Hasse Carlsson, till en numera nedlagd och förfallen dansbana, Hoffrekullen, där Hasse inte varit på 30 år. En flagnad affisch hänger fortfarande kvar och man ser texten Flamingo och en bild på ett bar ben. ”Det är nog Åkes”, säger Hasse. Med hjälp av Jalins grafik, står plötsligt orkestern på scenen i ungdomlig skepnad och färgglada kostymer och spelar en av sina favoritlåtar. Hasse stämmer in i kören. Innan han lämnar den förfallna dansbanan sätter han upp en ny affisch. ”Vi spelar ju fortfarande”.

Jalins dokumentär är ett tidsdokument om en populärmusikalisk företeelse. Filmen är till stor glädje, inte minst för fyrtiotalisterna, som var dansbandens största publik. Musikerna, som intervjuas i filmen, är nu grånade, finrynkiga herrar, som med entusiasm och humor berättar om dråpliga händelser och det slitsamma, men lustfyllda livet som resande dansbandsmusiker. Massor av den tidens låtar strömmar ut från bioduken och det rycker lite i vaderna. Det är nostalgiskt, lite vemodigt och mycket charmigt. I varje för en lite äldre publik, som kan le igenkännande åt dansbandskulturens låtar om hjärta och smärta, och de gräsliga, grälla scenkostymerna. Dansbanden och deras musik blev snudd på en folkrörelse och öppnade upp för popmusikens enorma tillväxt och dagens gigantiska rockfestivaler.