Mikael Wiström lärde känna familjen Barrientos 1974 och har tidigare skildrat dem i filmerna “Compadre” och “Den andra stranden”. De filmerna handlar om den fattiga familjens vardagskamp och delvis också om hur regissören involveras i deras liv. Den här gången har han tagit ett steg tillbaka, men fattigdomen och vardagen är förstås fortfarande närvarande.

När “Familia” tar sin början har mamman Nati beslutat sig för att försöka förbättra familjens situation genom att resa över Atlanten och arbeta som hotellstäderska i Spanien. Kvar blir pappan Daniel och barnen. Åttaårige sonen Nata saknar sin mor. Den vuxna dottern Judith får axla mammans roll, vilket så klart inte är tacksamt. Samma konservativa syn på könsroller får också den vuxne sonen Danis äktenskap att knaka alltmer i fogarna. Samtidigt hålls kontakten med Nati via känsloladdade telefonsamtal som blottlägger många äkta, mänskliga känslor.

En av de eviga frågorna inom dokumentärfilmen är hur man kan skildra människor och deras verklighet på ett sanningsenligt, men samtidigt intresseväckande sätt som berör åskådaren. Å ena sidan finns risken att hemfalla åt den småborgerligt prosaiska detaljrealismen som vi sett i så många svenska TV-dokumentärer; egentligen träiga reportage utan känslomässig inblick eller överblick. På andra sidan spektrumet avskräcker reality-trenden och de amerikanska, mer eller mindre socialpornografiska dokumentärerna.

Wiström och Herskovits lyckas träffa helt rätt i “Familia”. Filmen innehåller många fängslande och gripande episoder, skildrade med både tålamod och intensitet, som fungerar som ett destillat av familjens liv. Ändå känner man sig som åskådare aldrig manipulerad, eftersom karaktärernas värme, storsinne och kärlek flätas ihop med deras mindre sympatiska sidor; likgiltighet, fördomar, inskränkthet och envishet. Istället för TV-såpornas påträngande musik, klippning och eviga upprepningar bjuds vi på lugnt, rytmiskt berättartempo och eftertänksamt meditativa miljöbilder då vi kan låta de mer laddade scenerna sjunka in.

“Familia” är både konst och verklighet. Miljöer och karaktärer träder fram så naket och tredimensionellt att man tycker sig kunna ta på dem. Samtidigt har skildringen något förhöjt över sig. Det hela är på något sätt rörande som en saga och renande som ett grekiskt drama. I all sin realism besitter filmen ett drag som är utmärkande för stor konst – att man är en annan människa när man kliver ut ur biosalongen än man var när man klev in.