De första bilderna sätter tonen för de drömlika minnen som utgör grunden i denna historia om kärlek, vänskap och förluster i efterklokhetens klara ljus.

Ann Lord (Vanessa Redgrave) ligger i sin säng och minns livet. Döttrarna (Toni Colette och Natasha Richardson), vakar vid hennes sida och lyssnar till vad som först verkar vara febrigt yrande, men som snart målar upp Anns färgstarka ungdomstid då den stora kärleken uppenbarar sig under väninnan Lilas (Mamie Gummer) bröllop i vackra Newport, Rhode Island. Här möter den unga Ann (Claire Danes) mannen hon älskade (Patrick Wilson) – och en sådan gnista tänds som aldrig riktigt slocknar. Den äldre upplagan av väninnan Lila spelas av Meryl Streep och deras slående likhet beror på att Streep är Gummers mor.

Historien rör sig hyfsat smidigt mellan de olika berättarplanen i nutid och dåtid och det är befriande att man inte ändrat mer än en lätt nyans i färgerna för att markera skillnaden. Här emellan utspelar sig berättelser om kärlek genom en diamants alla facetter – den rusiga kärleken, den obesvarade, den våldsamma, den omöjliga, den spirande, den tysta, den seglivade. Inte helt obekant. Det är livet helt enkelt: människor gör misstag, faller för fel person, vill det omöjliga och spenderar ibland en livstid med att ångra sig.

Hugh Dancy är katalysator för den mest drabbande tragedin i filmen. Han är den som står för den mest imponerande skådespelarinsatsen – trots alla powerladies i ensemblen, som emellanåt levererar topprestationer.

Filmen bygger på den kritikerrosade romanen av författarinnan Susan Minot och manuset är skrivet av Michael Cunningham som också skrev manus till fantastiska ”Timmarna”. Men i Evening når man inte riktigt lika långt. Visst är filmen stark och visst blir man berörd. Jag har en tår i ögat genom stora delar av filmen, ändå är det något som gör att droppen aldrig rinner över.