Filmatiseringar av böcker är ett särskilt kapitel i filmhistorien. Oftast handlar det om att exploatera storsäljare, skälen är inte sällan krasst ekonomiska – fungerade boken fungerar filmen; har alla läst Da Vincikoden så vill alla se filmen. För övrigt ett tydligt exempel på att finns bara en populär bok som försäljningsargument kan vilket skrot som helst passera, publiken kommer ändå. Mycket riktigt, trots att den sågades av en enad kritikerkår blev den stor succé i biljetter räknat. Även om alla filmatiseringar av böcker inte utgör den typen av skräckexempel är det ändå svårt att föra över en bok till film. Det här insåg regissören Daniel Wallentin som tackade nej till att regissera Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött. Ändå lät han sig övertalas, efter att ha fått hyfsat fria händer att bygga om handlingen. Det är lätt att förstå hans krav på frihet.

Bokens huvudperson, den tonårige "tankesultanen" Halim, är verkligen en tänkare och mycket av bokens handling är bara hans dagboksanteckningar som återberättas. Att filmen skulle få berättarröst var därför ingen överraskning, den är helt omöjlig att filma utan vill jag påstå. De flesta nyckelepisoder har också låtit sig fångas på film. Halims mamma är redan död när boken börjar, i filmen dör hon i början. Annars tycker jag att överföringen från litterär form till film har fungerat rätt så bra, handlingen är i stora drag densamma.

En av Daniel Wallentins inspirationskällor är Peter Jackson och Ett öga rött har mycket riktigt starka drag av fantasy, det är klara och mättade färger och verklighetsförankringen haltar, dessbättre, ibland. Även i förlagan har trovärdigheten fått ge vika för humorn. I filmen kan det ta sig uttryck som de obetalbara vägskyltarna som visar vägen "TILL STAN" respektive "TILL FÖRORTEN". Wallentin, född 1981, debuterar som långfilmsregissör efter examen från DI och ett par hyllade kortfilmer. Flera av medlemmarna i filmteamet är också debutanter, liksom huvudrollsinnehavaren. Det är alltså en hel hög osäkra kort som ska bevisa sig dugliga, men de klarar provet rätt så bra.

Jag skulle säga att Ett öga rött är en av de bättre filmatiseringarna av böcker i Sverige på senare år och att det i stora drag är välspelat och välgjort. Å andra sidan är jämförelseobjekten ganska bleka. Som filmkonst lämnar även den här ett och annat att önska, det är inte mycket i bilderna att fundera kring och berättartekniken är enligt klassiskt Hollywoodmönster – kronologisk och rakt på sak. Här har helt enkelt satsats på säkra metoder. Daniel Wallentin är duktig på att förvalta en tradition, men knappast nyskapande, i sin långfilmsdebut. Ingen cineastisk sensation kanske, men alldeles utmärkt underhållning. Och en garanterad skolbiohit.