Filmen handlar om bondpojken Eragon som en morgon finner en stor blå sten ute i skogen. Stenen visar sig vara ett ägg innehållande draken Saphira. Händelsen förändrar Eragons liv då han och Saphira blir drakryttare och drake, magiskt sammanlänkade och îde godasî stora hopp. För det är ju självklart så att världen styrs av en ondskefull kung med diverse skrämmande underhuggare som drakryttaren enligt legenden ska bekämpa.

Det känns inte som om någon skulle kunna se den här filmen utan att jämföra den med Sagen om ringen, till Eragons stora nackdel. Eragon är istället för att vara ett spännande fantasy-äventyr en tramsig matinéversion av nämnda filmserie. I början är det hela rätt charmigt med en söt bebisdrake och en söt huvudrollsinnehavare (jag är svag för söta saker), men tyvärr håller det bara första halvtimmen. Sedan blir filmen mest löjlig och jag sitter och stör mig på en massa detaljer och funderar på varför filmen blev så pass dålig när själva storyn har alla ingredienser en bra fantasy-berättelse ska ha: stor ondska, underlägsna men modiga goda, en utvald ung hjälte, en vacker alvprinsessa och en drake.

Varför valde de inte en bättre skådespelare för att spela Eragon? Edward Speelers är som sagt jättesöt med sitt blondlockiga hår, men han känns inte speciellt trovärdig. Varför kunde inte Cate Blanchett som var så suverän i Sagan om ringen göra Saphiras röst och ge draken lite seriös utstrålning? Rachel Weisz får det hela att kännas som en svenskdubbad Disneyfilm där alla har så hurtiga röster att man får ont i huvudet. Ekonomistudenten i mig börjar dessutom undra över vilken målgrupp som egentligen var påtänkt för filmen. Det är på tok för lite svärta och skrämsel för vuxna men ändå för läskigt för småbarn. I för sig är väl till och med bebisar avtrubbade av våld på tv nu för tiden, så kanske kan filmen funka för sexåringar som vill springa runt i skogen och slåss med svärd. Om ens de kan uppskatta en film med ett så platt manus.