Den som orsakar det hela är den självupptagna pianisten Ariane Fouchécourt. Hon irriterar och distraherar Mélanie som tvingas lägga sitt tunga piano på hyllan och aldrig damma av det mer. Istället ruvar hon på sin hämnd, och får tio år senare chans att sätta sin lömska plan i verket. Då får hon nämligen praktikplats hos Arianes man och lyckas senare även nästla sig in som barnflicka i familjen Fouchécourts hem.

Ariane har sedan de båda sågs senast råkat ut för en bilolycka och självförtroendet är långt ifrån på topp. Rampfebern till trots så kämpar hon vidare och är på väg att slå igenom med sin musikertrio. Mélanie utnyttjar situationen och som notbladsvändare till Ariane inger hon en falsk trygghet trots att hon i själva verket ska visa sig vara Arianes värsta mardröm. Vi får en del föraningar om hur hämndaktionen ska gå till, men då vissa ledtrådar bara är tänkta att förvilla blir det inte riktigt så som man antar att det ska bli. Det gör det hela lite mer spännande, då det ger en tid att fundera över vad det ultimata straffet för ett tämligen oavsiktligt drömsabotage skulle kunna vara.

Stråkmusik kan ibland användas för att stressa upp publiken och få den att sitta på helspänn, men här används den mer som ett naturligt inslag i tillvaron och kryddar på sitt eget speciella sätt. Regissören (Denis Dercourt) har varit förste violinist i franska symfoniorkestern och visste vad han pysslade med då han tonsatte filmen.

Det psykologiska spel den strålande unga Déborah Francois visar upp i rollen som Mélanie är iskallt och hela hennes sätt att agera känns kusligt realistiskt. Hennes minspel och sköna lugn filmen igenom håller En studie i hämnd på en hög och jämn nivå. Men god hjälp får hon också av den prisbelönta Catherine Frot (Ariane) som är en av Frankrikes främsta skådespelare.