David Bencik är sinnesjukt, underbart, fantastiskt bra som den transsexuella Veronica. Han gör henne till en liten, olycklig flicka som ägnar dagarna åt att slaviskt följa en amerikansk såpopera, ta hand om sin hund Miss Daisy och tillfredställa sina sexkunders något okonventionella önskemål. Det hon väntar på är ett brev. Ett brev som ska tala om ifall myndigheterna godkänner den operation som ska förvandla henne till en îriktig kvinnaî.

I lägenheten ovanför hennes flyttar Charlotte in. Hon har precis gjort slut med sin pojkvän och längtar efter att få leva ett fritt singelliv. Dessa två möts och räddar varandra ifrån självmord å ena sidan och misshandel å andra. Känslor utvecklas. Förvirring uppstår vilket leder till att sårande ord uttalas. Det handlar om könsroller och om den allmänmänskliga längtan efter kärlek.

Jag gillar ämnet. Veronica är så flickig och Charlotta har så många drag som betraktas som traditionellt manliga. De tycker om varandra men blir förvirrade då de båda går emot normen så pass mycket att de har svårt att förstå och acceptera sina egna känslor. Som jag tidigare nämnt är David Bencik den som verkligen får filmen att lyfta. Han har tidigare blivit kritikerrosad för Lasermannen som gick på tv och jag kan efter att ha sett En Såpa inte göra annat än att sälla mig till hyllningskören. Den mannen är suverän som kvinna. Man längtar till de scener där han är med.

Pernille Fischer Christensen regisserar sin första långfilm och får ett betyg som klart ligger över godkänt. Det känns danskt och dogma, och det funkar. En Såpa vann bland annat Silverbjörnen i Berlin i år. Det finns lite småfel, någongång i mitten hade jag gärna tryckt på snabbspolningsknappen om jag haft en fjärrkontroll, men det bleknar ändå bort i det allmänt positiva intryck jag får av filmen.