Manech blir djupt olycklig och har svårt för att bearbeta krigets fasor. Därför beslutar han sig för att skjuta sig själv i handen och på så sätt slippa ifrån krigstjänsten. Det går dock inte riktigt som han tänkt sig, i stället blir han ställd inför krigsrätt och dömd till döden. Manech och fyra andra dödsdömda män sänds ut i ingenmansland mellan fransmännens och tyskarnas skyttegravar för att invänta döden. Om inte kulor eller granater dödar dem så kommer hungern och kylan att göra det.

När Mathilde får bud om Manechs död vägrar hon att acceptera det. Hon har en känsla av att han fortfarande lever. Hon börjar söka efter honom, men det enda hon har är sitt hopp och en tunn tråd av sammanflätade ledtrådar.

Trots att detta på vissa sätt är en krigsfilm, blir den aldrig en långdragen och seg skildring av lidande och död. Fastän det är en kärlekshistoria blir den aldrig sliskig och överdrivet söt. Detta beror på stor del på den utsökta balansen i växlingarna mellan miljöerna. Hos Mathilde i huset vid den vackra franska kusten är det sol, varmt och fint medan det hos Manech i skyttegraven är regn, grått och hemskt.

Ibland är det lite väl många hopp i tid och miljö men inte fler än att man hänger med. Små detaljer i filmen gör att varje liten ledtråd eller varje person blir till något intressant. Det gör att förhållandet mellan Mathilde och Manech känns äkta och personligt och att man känner en närhet till karaktärerna och miljöerna. Den här leken med detaljerna är något man känner igen från Amelie från Montmartre, som var regissören Jean-Pierre Jeunet och Audrey Tautous senaste samarbete.

Audrey Tautous karaktärer Amelie och Mathilde påminner en del om varandra. De är båda söta, lite naiva, men bestämda unga kvinnor. Det glömmer man dock när det blir spännande och när den betagande storyn tar över. En långvarig förlovning får tummen upp för sina fascinerande skådespelare, fina detaljer och oväntade vändningar.