Tina Fey och Steve Carell spelar i denna film det par vi sett så många gånger förut. Deras vardag bestäms av rutiner och scheman och när de väl har tid för varandra är de alltför trötta för att tumla runt i sänghalmen. I ett försök att rädda deras äktenskap bestämmer de sig för att åka åka in till Manhattan och käka på flott restaurang. Här någonstans utvecklas filmen till en actionkomedi när paret förväxlas med ett annat par och till slut har de både polisen och maffian efter sig.

Alfred Hitchcock gjorde många filmer där huvudkaraktären förväxlas med en person med ett pris på skallen, som därför måste fly eller rentvå sitt namn. Den kanske bästa av dem alla är “The wrong man” där Henry Fonda blir anklagad för att ha rånat en liten butik. Till skillnad från “Date night” (eller “En galen natt” som den fått heta i Sverige), och de flesta andra förväxlingsfilmer, är Hitchcocks film ett seriöst drama och dessutom en av de bästa porträtteringarna av en förtvivlad människa.

Detta är inget vi kan säga om “Date night”. Här fungerar förväxlingstemat som en språngbräda för att Carell och Fey ska kunna fåna sig så mycket som möjligt på 90 minuter. Det brukar visserligen vara både roligt och intressant att se en människa i en situation hon inte är van vid, men Fey och Carell får inte så mycket att jobba med här. När Carell spottat ur sig den tjugofemte ocoola repliken, och när Fey blivit förvånad över det hon just gjorde för den femtioandra gången är vi rätt trötta på konceptet.

Dessutom är Carell en väldigt tröttsam komiker. Han återvinner samma plastiga ansiktsuttryck i film efter film, och trots att han spelar riktigt bra i scenerna med Mark Wahlberg, är han inte mycket mer än något man hela tiden försöker dra blicken ifrån under denna film. Det hade dock varit orättvist att lägga all skuld på Carell, för vad denna film behöver är roliga skämt. Historien, skådespelarna (Fey, Wahlberg men även Ray Liotta och Mark Ruffalo) är det absolut inget fel på.