Rachel och Jerry får instruktioner av en mystisk kvinna på andra sidan telefonlinjen som har hållhakar på dem båda. Lyder de inte order riskerar Jerry att bli ditsatt som terrorist av FBI, och Rachels son kommer att råka ut för en tågolycka. Efter att ha tvingats råna en värdetransport slussar telefonrösten paret i hejdlös fart genom staden med FBI hack i häl. Det går hett till, och man hinner knappt hämta andan i de hisnande jaktscenerna. Allting flyter på så oerhört bra, att det ibland bara blir för mycket. För visst går det lite till överdrift när telefonrösten kan styra trafikljus, reklamskyltar, mobiltelefoner, lyftkranar och tåg för att hjälpa paret undkomma lagens långa (men i sammanhanget svaga och handfallna) arm. Men när man en bit in i filmen får reda på hur det egentligen ligger till kan man på något sätt acceptera hur allt kunde koreograferas så smidigt.

Jag vill inte berätta för mycket om den i regel ganska tunna men oerhört underhållande storyn. Skådespeleriet är inte direkt i Oscar-klass, men det duger bra ändå och man hinner inte tänka så mycket på det. Dessvärre leder den lugna telefonröstens blixtsnabba beslut också till att klippen blir blixtsnabba, och då actionscenerna filmats med handhållen kamera blir det lätt kaotiskt och stundtals är det svårt att hänga med i vad som egentligen händer.

Man kan enkelt göra en lång lista över filmer som skaparna hämtat inspiration/plankat idéer från, men det behöver inte bli tråkigt per automatik för det. Ta istället en chansning och gå till biografen med öppet sinne och håll er från att läsa in er mer på vad ”Eagle Eye” handlar om – då blir upplevelsen garanterat mer givande. I biosalongen kommer ni att tas med på en hisnande färd i jakt på svar på vem, vilka eller vad som ligger bakom denna Big Brother-komplott som kommer väldigt lägligt mitt i vår FRA-debatt (som bleknar rejält när man ser det här) och den globala jakten på terrorister.