Clive Owen återvänder säkert för sjunde gången i ordningen som den stilige, snygge och klipske Herr Superagent. I filmer som ”Shoot ’Em Up”, ”The International” och den där BMW-reklamen har vi fått bekanta oss med denna något överanvända Owen-karaktär.

I hans senaste film ”Duplicity”, regisserad av Tony Gilroy, spelar han den åter, som alltid med stor finess. Owen är cool, tuff och smart. Han har både stilen, locken, charmen och utstrålningen som krävs för rollen. Lite mer variation från tidigare roller hade dock inte skadat. Som tur är står Julia Roberts vid hans sida.

De båda spelar dubbelagenterna Ray Koval och Claire Stenwick, två riktiga fifflare. De möts, blir kära och bestämmer sig för att tillsammans blåsa sina företag på stora summor pengar. Problemet är att de inte litar på varandra. De gnabbas ständigt och anklagar varandra för att gå bakom ryggen. Det omaka paret och deras eviga ordkrig är charmigt och utan tvekan en av filmens stora behållningar. Den vassa dialogen tar filmen långt, men inte ända fram till mål.

Tony Gilroy, som regidebuterade med den hyllade ”Michael Clayton”, levererar en snygg, välspelad thriller som dock har sina skönhetsfläckar. Historien som hoppar tidsmässigt känns krånglig, virrig och onödigt komplex. Det är svårt att hänga med i alla turer. Owens karaktär är gjord efter mall 1A. Samma sak gäller Julia Roberts Stenwick.

Däremot är Paul Giamatti som Kovals chef Richard Garsik riktigt skoj. Även han en kliché, men en underhållande sådan. En arg, lättretad och mycket bestämd man. Det finns en underbar scen i inledningen av filmen där denne argumenterar vilt mot Tom Wilkinssons karaktär Howard Tully. Allt visas i slow motion hur spottloskorna flyger från deras munnar. Fantastiskt roligt, snyggt och originellt.

Tyvärr når resten av filmen aldrig upp till samma nivå. Visuellt lyckas Gilroy bättre. Det finns ett eget språk här. Gilroy leker med olika bildutsnitt, inzoomningar och utzoomningar. Men de tekniska finesserna saknar funktion.

Summasummarum är Duplicity en film vars livsglöd glöder främst på grund av omaka paret Koval och Stenwick , en vass dialog och en oväntad twist på slutet. Annars är Gilroys andra film ojämn. Synd på en sådan stilig Clive ”agenternas agent” Owen.