Ryan Gosling, som gjorde en minnesvärd insats i bioaktuella “Maktens män”, har här tagit av sig finkostymen och oljat ner händerna som en mekaniker, stuntförare och racerstjärna in spe.

Hans skicklighet bakom ratten har också lett till att han dragits in i den kriminella världen, som en get-away-driver vid rån och inbrott.
Men riktigt komplicerat blir det först när han faller för sin granne Irene (Carey Mulligan). Just när romansen börjar spira (efter flera bilutflykter) släpps hennes make ut ur fängelset och hamnar genast i trubbel över en obetald skuld. Stuntföraren, vars namn vi aldrig får reda på, ställer upp för maken vid ett rån som går förfärligt snett och snart har han själv maffian efter sig.

Att se hans resa från en relativ trygghet där han manövrerar flyktbilen undan polisbilar och helikoptrar med en kyla som om han var ute på söndagsutfärd – till att vara ett villebråd för maffiagubbar som inte drar sig för att mörda sin bästa vän – skänker njutningsfulla rysningar längs ryggraden.

Det gradvisa och autentiska våldet är obehagligt men berättigat för storyns skull och känns både oväntat och väntat när det dyker upp mot slutet av filmen. Regissören Nicolas Winding Refn (”Pusher”, “Bronson”) rattar med säker hand “Drive” både genom stämningsfulla dramascener och snyggt gjorda actionscener.

Men bäst är Ryan Gosling som här gör en slags cool och fåordig John Wayne-gestalt. Hans blick rymmer både svårmod och vansinne och utan att behöva säga speciellt mycket berättar han en historia om kärlek, rädsla och ilska.