I Dragonball Evolution (hädanefter DBE) får vi följa den unge kampsportshjälten Goku i sitt uppdrag att hitta de sju drakbollarna. Allt för att rädda världen från den onde Piccolo. På vägen får han hjälp av några vänner och hittar en tjej. Mer komplicerat än så är det egentligen inte.

Kring denna extremt tunna story hängs karaktärer och namn löst plockade ur animen, understödda av extremt svaga skådespelarprestationer. Det som i animen har en viss charm blir utanför det animerade ramverket plågsamt töntigt, en riktig klyschfest så intensiv att man vill försvinna från jordens yta.
Efter en halvtimme vet man inte om man skall skratta eller gråta. Inget av det som gjorde originalserien uthärdlig att titta på tas till vara på, och det som gjorde den stundvis riktigt dålig förstärks mot oändligheten.

Men actionbiten då, tänker man. De kan väl inte ha misslyckats med fightscenerna? Jodå! DBE innehåller förvånansvärt lite action och det mesta av tiden fördrivs med halvtaskiga CGI-effekter och utstuderat dåliga kampsportposeringar.

Utöver detta sprids en omotiverad, kortvarig highscoolsetting med en mängd klyschor om att vara sig själv; och det slutar inte där, åh nej...
Antagonisten Piccolo ser ungefär lika skräckinjagande ut som en sjuåring med ett lakan över huvudet. Undertexterna verkar vara gjorda med ”Google translate” (möjligen ordnas detta till premiären?). Konstiga utfall av buskishumor förekommer. Vissa kampsportsinslag ser ut att vara genomförda av reumatiker.

Helheten kan i slutändan få omdömet fantastiskt katastrofalt jättedåligt. Se någon av de äldre animerade filmerna istället.