Christine Brown verkar vid första anblick vara den raraste kvinna som finns. Hon är uppfödd på en gård men försöker nu ta sig fram i den stora staden. Pojkvän har hon och det går bra för henne på banken där hon jobbar som långivare – ända tills den dag då Silvia Ganush kliver in på kontoret. Det är nämligen så att Christines chef ser henne som lite för givmild och mesig. En befordran hägrar och för att visa vad hon går för måste Christine börja tänka mer på banken än på dess kunder.

Ganush kommer in med ett vräkningsbesked och ber om ytterligare lån, trots att hon tidigare fått hjälp med lånet utan att klara av att betala tillbaka det. För att göra en lång historia kort godkänner inte Christine lånet och fru Ganush blir helt tokig. Allt slutar med värsta slagsmålet och Ganush lägger en förbannelse över Christine som går ut på att en demon, Lamia, ska ta hennes själ ner till helvetet där den ska brinna i all evighet.

Visst kan man tycka att Christine var lite väl hård mot den gamla damen när hon i princip satte henne på gatan, men var det verkligen nödvändigt med en sådan reaktion? Hon följde ju faktiskt bara bankens policy. Varför så hårt straff mot den i annat fall så underbara kvinnan Christine. Det finns inte någon moralisk trovärdighet. Detta är bara en av många brister i manus och regi.

“Drag me to hell” är ett verk signerat Sam Raimi (“Spider-Man”, “Evil Dead”). Hela filmen saluförs under första halvan som en riktig skräckis. Det är mycket “hoppa till” effekter och det finns en kuslig känsla. Grejen är den att under filmens andra halva vänder allt helt om. Det går från kusligheter till överdrivna grafiska scener där målet är att Christine ska få så mycket äckligt i sin mun som möjligt (saliv, slem, maskar, blod, etcetera). Det läskiga byts ut mot komik och allt slutar med en scen som hämtad från “Final Destination”. Egentligen är det inget fel med det, underhållningsvärdet var högt under hela processen, men jag känner mig snuvad. Jag väntade mig skräck men fick något helt annat. Det fanns till slut inte en scen där man inte visste vad som skulle hända och det värsta är att jag inte tror Raimi själv var medveten om vad som hände med sin till en början lovande skräckfilm.