Sanna har aldrig haft särskilt bra kontakt med sin pappa. Nu ligger han för döden och hon bor i hans lägenhet sedan hon gjort slut med pojkvännen. I en byrålåda hittar hon en hög urklippta dödsannonser över arbetskamrater till pappan. Hon förstår att det finns ett samband med pappans sjukdom och nu vill hon hitta någon att ställa till svars.

Sanna blir besatt av att ta reda på sanningen och skyr snart inga medel i jakten på den, samtidigt går hon igenom en stor förändring i sig själv. Filmens story är en blandning av söka sig själv-tema och thriller.

Det jag minns som mest positivt från filmen är de korta ögonblick då Björn Gustafson och Freddie Wadling medverkar. Gustafson överraskar som en tragisk gubbe, med en knappt märkbar gnutta humor. En tragisk Dynamit-Harry alltså. Wadling är utmärkt i rollen som Sannas pappa. Även Eva Rexed och Pernilla August som gör huvudrollen respektive Kristina är bra, men sedan påminner de övriga karaktärerna om en dålig blandning av Babylonsjukan och Fröken Sverige. Alla alternativa människor porträtteras på samma stereotypa sätt.

En annan sak som fungerar bra är Sannas tankar som ibland pratar över det som utspelar sig på duken. De känns verkliga och bidrar till att man får en inblick i det kaos som Sanna befinner sig i. Samtidigt tycker jag andra delar av filmen saknar trovärdighet. Doxa, som titeln syftar på, är förresten ett sätt att se på och uppfatta världen och sina medmänniskor.

Doxa har regisserats av Leif Magnusson, som även skrivit manus. Han har tidigare gjort bland annat Den gråtande ministern för tv. Filmen är helt okej, men så där tråkigt lagom bra, som ofta verkar vara svensk films signum. Dessutom är den ojämn, vilket drar ner betyget. Jag saknar någon slags glöd, någonting som engagerar mig som publik. Det enda som kommer i närheten av detta är ögonblicken då Gustafson och Wadling upptar filmrutan. Deras karaktärer känns fulländade ut i fingertopparna.