En man är på väg hem sent en kväll. Han är lokalpolitiker och jobbar hårt inför ett stundande val. Han är trött. Ögonen har han svårt att hålla uppe och i en kurva mitt i mörkret händer det som inte får hända. Politikern kör på en fotgängare och hela hans politiska liv är plötsligt över. Eller finns det en utväg? Politikern har en anställd chaufför. En man utan mycket pengar och med mycket sorg i bagaget. Idén kommer till politikern, kanske chauffören kan ta hans plats. Han ringer till honom mitt i natten och efter ett till synes lätt samtal är problemet löst. Han är fri. Chauffören erkänner brottet mot att hans fru och son får lön under tiden han sitter inne och att han själv får en summa pengar vid frigivningen.

Livet blir så klart inte lätt. Allt händer som inte får hända men familjen väljer att blunda, stoppa fingrarna i öronen och helt enkelt undvika att ta upp problemen som så lätt skulle splittra dem.

“De tre aporna” leker med tittarens känslor. Alla karaktärerna har sidor man älskar men framförallt sidor man hatar. Ena sekunden förstår man deras handlingar och sätter sig själv in i deras situation, men helt plötsligt vänder det. Karaktärerna gör något helt moralvidrigt och sympatin är som bortblåst. Filmen lämnar frågor. Hur hade jag handlat och hur mycket kan man vika i sin moral för att rädda livet på dem man älskar?

Tempot i filmen är lugnt och fotot helt fantastiskt. De bleka tonerna passar perfekt med den tunga historien. Det här är en film som sätter igång hjärnans känslocentrum och som testar moralen. Kanske inte något för en fredagskväll, men helt klart en lyckad film.