En man vägrar erkänna att han skadats när en nyårsraket smäller av rakt i hans öga. Kompisgänget tittar frågande på Olle när han inte vill leka som när de var 18, nu när de är runt 30. Två unga tjejer gör en häxblandning och när allt spårar ur spelar grupptrycket större roll än bäste vännens hälsa. En busschaufför sätter ner foten och åker inte en meter till innan någon erkänner att det var han eller hon som hade sönder gardinen på toaletten.

I fem historier berättar Ruben Östlund om den svenska tystnaden. Hur vi i artighetens och rädslans namn hellre håller tyst, låtsas som ingenting, följer flocken för att verka normala och ignorerar dem som tar sig an att förändra saker till det bättre. Det blir en tragikomisk helhet som går rakt in i hjärtat och jag satt ofta och skruvade på mig då jag insåg att det verkligen är så här vi är.

Det här är en väldigt bra film som svajar mellan skratt, gråt och ilska. På ett dokumentärt och finkänsligt sätt skildrar Ruben Östlund situationer vi kanske sällan reflekterar över. Han var senast på tapeten med sin film “Gitarrmongot”, om människor som på olika sätt var lite avvikande. I “De ofrivilliga” gör han en träffsäker djupdykning i svenskheten och människors innersta väsen. Jag har inte sett alla filmer Sverige åstadkommit i år men jag tror att den här kan vara en av de bättre. Helt klart i samma klass som “Ping-pongkingen” och “Låt den rätte komma in”.