Den hopplösa romantikern Julia Jones drömmer om att träffa sin ädle prins på en vit springare. Men eftersom hon inte har ett allt för fördelaktigt yttre börjar hon inse att det är hopplöst. Hon ska dessutom försöka behaga alla de olika kulturerna som finns i familjen – en grekisk pappa, indisk mamma och japansk syster. Då dyker den berömde îdate-doktornî Hitch upp och ger henne en totalt absurd îmake overî som aldrig tidigare sett dess like. Vips så blir hon den klassiskt vackra Hollywood-tjejen och hittar drömprinsen. Men vägen till altaret är snårig och de måste överleva både kontrollerande familjer, svartsjuka ex och galna bröllopsplanerare.

Referenserna till tidigare filmer är tydliga och, till viss del, småroliga. Alyson Hannigan ger ett sympatiskt intryck som den kärlekskranka Julia och gestaltar, trots sin lite udda karaktär, den typiska îgirl next doorî, som alltid vinner i längden. Men allt eftersom tempot skruvas upp försvinner också mycket av poängen med filmen. Det blir en hysterisk jakt för att försöka få in så många skämt och parodier som möjligt – ju mer bisarra desto bättre.

I många fall tycker jag att parodier kan vara riktigt underhållande, men i det här fallet urartar det till en enda lång plåga. Många av skämten passerar poänglöst och är i de flesta andra fall inget annat än osmakliga. När jag för säkert femte gånge sitter och stålsätter mig och nästan blundar för vad som ska komma härnäst inser jag att den här typen av parodi inte går hem. Trösten är väl att så fort eftertexterna börjar rulla är merparten av filmen nästan glömd.