Almodovárs nya film är delvis självbiografisk. På vilket sätt är svårt att förstå, då han själv är mycket kryptisk kring detta. Eftersom han har skapat karaktärerna är den självbiografisk, menar han. Börjar det låta som Lukas Moodysson? Nja, Dålig uppfostran har inte många likheter med den svenske regissörens alster. Däremot är de båda kollegorna ganska lika i sättet att beskriva sina verk. En del av pressmaterialet till denna film består av en intervju, där Almodovár intervjuar sig själv. Intervjun i sig ger en större inblick i den bakomliggande historien än själva filmen. I ett dito material om Ett hål i mitt hjärta berättar regissören om tankarna kring filmen, en berättelse som enligt vissa ger mer än att se hans film.

Dålig uppfostran är dock mycket sevärd. Det här är helt enkelt film när det är som bäst. Bara det inledande collagearbetet med förtexterna är ett mästerverk i sig. Så först finns det en smygande tanke att det här kanske bara är en snygg paketering för en mindre bra film. Efter två-tre scener vet jag att så inte är fallet. Karaktärerna är fantastiska porträtt, till lika stor del skådespelarnas som regissörens förtjänst. Även fotot, färgerna, helheten – allt är lysande.

Filmen växlar mellan 1960-tal och tidigt 80-tal, när Franco-eran var till ända. Två unga män återser varandra i Madrid efter 15 år. Som unga hade de träffats på en sträng katolsk skola, där prästernas ord var lag. Tillsammans tar de ut hämnd för den "dåliga uppfostran" de fick på skolan. Det här är dock ingen personlig vendetta med kyrkan från Almodovárs sida. Snarare är det en berättelse om ett antal färgstarka, svaga och beräknande människor och hur de kommer att påverka varandra ödesdigert.

Den traditionella filmrecensionen brukar börja med att skribenten berättar något om filmen, sedan lite personliga tolkningar och slutligen något slags omdöme. I fallet med Dålig uppfostran känns det fel att lägga upp texten på detta sätt. Visst, handlingen är intressant men här tycker jag att helheten är det viktiga. På något sätt är detta en film som kliver ut ur sig själv och ger oss en upplevelse utöver det vanliga. För Almodovárs fans är det här naturligtvis ett måste, men jag tror att även de som brukar rynka på näsan åt den spanske nationalregissören har en hel del att hämta här. Det blir en tydlig rekommendation – se den!