Det är nog så svårt att överföra en bok till en vita duken, men ännu svårare när så många läst boken. Da Vinci-koden har gått förbi att vara en succé och blivit något mycket större. Vid det här laget vet de allra flesta vad boken handlar om.

Konsthistorikern och symbolikexperten Robert Langdon kallas till Louvren mitt i natten för att hjälpa polisen att lösa det besynnerliga mordet på Louvrens intendent. Bredvid kroppen finns ett märkligt chiffer. Men det är inte hela sanningen till varför han kallas dit. Tillsammans med franska polisens kryptograf, Sophie Neveu, försöker han tyda meddelandet och finner ledtrådar till en mycket större och farligare gåta än de från början trott.

Rollvalen känns perfekta till en början. Tom Hanks som Robert Langdon, Audrey Tatou som Sophie Neveu, Ian McKellan som Mr. Teabing, Paul Bettany som munken Silas och Jean Reno som polischefen Fache. Tyvärr blir man besviken. Sophie har en sån central roll i boken, men Tautou lyckas inte vara så mycket mer än bara söt, Ian McKellen och Jean Reno är inte heller så intressanta. Man får ibland intrycket att skådespelarna inte får något utrymme att leverera någonting utöver sina repliker, att regissören Ron Howard inte tagit tillvara deras talang. Samtidigt lyckas faktiskt Tom Hanks göra det mesta möjliga av sin rollkaraktär. Man kan säga mycket om Hanks slibbiga hår i denna film, men hans skådespelarprestation är det inget fel på, han är som klippt och skuren för denna typ av intellektuella rollkaraktär. Paul Bettany är aningen för mycket, men ger ändå något extra till sin plågade Silas.

Langdon och Sophies jakt efter intendentens mördare och sanningen om den heliga Graal varvas med tillbakablickar från deras liv och händelser ännu längre tillbaka i historien. Det är ett snyggt hantverk, men samtidigt lite tråkigt och konventionellt. När regissören Howard dessutom väljer att följa bokens händelseförlopp nästan slaviskt, går bokens spänning förlorad. Hur spännande är det att se en film när man vet exakt vad som kommer hända och till och med sägas nästa sekund. På ett sätt hade han nog vunnit på att ta ut svängarna lite mer och vara mer innovativ i sitt filmskapande. Har man däremot inte läst boken är jag inte säker på att man riktigt skulle hänga med i allt, det går i en rasande fart i början och allt förklaras inte.

Det intressantaste med filmen Da Vinci-koden är ändå den uppmärksamhet den fått i media världen över och bättre reklam än den smutskastningskampanj som den katolska kyrkan fört kunde den knappast fått. Det får en också att undra om det finns någon sanning i bokens teorier.

Trots att jag är besviken tycker jag Ron Howard visar är att boken inte är ofilmbar, och bitvis är den lika spännande som boken, men de små ögonblicken när det glimrar till är alldeles för få. Resultatet kunde ha blivit både bättre och sämre. Den är helt okej, men det är inte tillräckligt, då jag tror att den varken kommer att kunna tillfredsställa de som läst boken eller de som inte gjort det.