Filmen är ett mästerverk i alla avseenden. Ett bländade vackert och skickligt foto lyfter fram häpnadsväckande vackra kostymer, välregisserade masscener, en magnifik palatsinteriör och kinesiska sagolandskap. Kejsaren spelas briljant av den prisbelönte filmidolen Chow Yun Fat, som även medverkat i amerikanska filmer. Kejsarinnan spelas av Gong Li, som anses vara en av världens vackraste och mest begåvade filmskådespelerskor. Hon har fått Silverlejonet i Venedig och ”Ordre des Arts et des Lettres” i Frankrike för sina filmprestationer. Musiken är utmärkt när den stämmer med filmens epok, men blir snudd på smörig när stråkar släpps lösa på känslosamma ställen.

Ett gammalt kinesiskt talesätt lyder: ”Guld och jade utanpå, ruttenhet och förfall inuti”, vilket stämmer väl på tillståndet i kejsarens familj och i hans palats. Spänningen byggs upp av kejsarinnans planer på att störta kejsaren och ge makten till en av sina söner. Hon är hotad till livet av sin make och både lyckas och misslyckas med sin statskupp.

Vi befinner oss mesta tiden inom det färgskimrade och guldrika palatsets väggar. Ceremonierna är lag och underkastelsen total. Ett felsteg eller några olämpliga ord straffas med piskrapp, brännmärkning eller döden. I sådan onaturlig miljö inser man att människor insjuknar mentalt. Alla relationer styrs av högsta makten. När upproret kommer, flyter blodet på alla nivåer, därför att alla är delar av de hänsynslösa hierarkierna.

Manus och regi är av Zhang Yimou, som idag anses vara en av världens stora filmskapare och har tilldelats mängder av internationella filmpriser. Manuset är avskalat till minimum. Blickar, ögonkast, ansikten får berätta om känslor och relationer. Personregin och rollbesättning är utomordentligt skickligt utförda. Dramat byggs upp till en grandios och grym klimax. Zhang Yimou kommer att svara för inlednings- och avslutningsceremonierna vid de Olympiska spelen i Peking 2008.

Man följer storyn andlöst och har intet tråkigt en sekund. Filmen är ett mäktigt drama och imponerar och överväldigar med sin kraft och skönhet. Ändå berörs man inte av huvudpersonernas öden. Det är hemskt och grymt, men prakten tar över även de mest känsloladdade scenerna. Den dysfunktionella kejsarfamiljen faller på egna grepp. Det finns ingen nåd, ingen riktig kärlek och ingen lojalitet. Därför går det som det går. Men det är underhållning på högsta nivå.