Alexander Hacke bor på Grand Hotel de Londres, beläget i Beyoglu, en av Istanbuls mest europeiska stadsdelar. Ett fönster står öppet till hans rum och i det annalkande skymningsljuset klinkar han på sin gitarr. Kameran zoomar in rummet; cigarrettaskar, böcker, halvurdruckna glas. Fastnar på en surrande golvfläkt som för varje rörelse ger ifrån sig ett distinkt klickljud. Publiken, inklusive jag själv, skrattar till lite.

Gitarrmusiken och klickljudet avstannar och Alexander går ut i kvällen. Man kan riktigt känna hur hett det har varit under dagen. På ett tak med utsikt över stadens kullar, stannar vi. Tre män sitter med benen i kors och spelar med svullna, lite skitiga nävar, en låt om utanförskap. I mungiporna brinner varsin joint. Det är gatumusikantgruppen Siyasiyabend som blivit bortkörda från otaliga ställen i staden, men som fortsätter spela med övertygelsen om att de kan röra vid människors själ. Folk som går förbi stannar och lyssnar. På väg till ett gäng kompisar med avsevärt värre drogproblem leker de med en ruggig gatuhund som ligger totalt utslagen och sover i skuggan på ett torg.

En dag tar en shortsklädd Alexander taxin till den asiatiska delen av Istanbul. Det är här hiphopen har sin högborg. I källaren under en cool tatuerarstudio hänger hiphoparen CEZA och hans gäng och rappar så saliven och svetten sprutar. CEZA gör klart på en gång att han inte håller på med någon amerikansk îgangsta-rapî om bråk, brudar och bilar. CEZA rappar om vardagen i Istanbul och om de politiska frågor livet ställer honom inför.
En av hiphopkollektivets medlemmar står och kisar mot solen, bredvid står hans pappa med linne och hårtussar som sticker upp på bröstkorgen. Pappan verkar stolt över sin son och säger att hiphop, det är vad Istanbul behöver.

Crossing the bridge skildrar många fler musikstilar och kulturer. Gemensamt för dem alla är en slags vördnad inför hemstaden, ibland med hatkärlek, ibland med sorg. Men filmen skildrar så mycket mer än bara enskilda musikgrupper. Under resan får vi lära känna en stad och dess invånare som lever på gränsen mellan öst och väst, med den traditionella turkiska kulturen som en självklar del i det moderna. Det är en film med många detaljer, som berör mer än man kanske förväntar sig av en musikdokumentär. Jag skulle gärna se den igen.