Slimane närmar sig pensionsålder. Han vill inte sluta sitt jobb som varvsarbetare, men tvingas till det genom ett ständigt ökande tryck på effektivitet från sin arbetsgivare. De senaste 35 åren har han både inlett och avslutat ett äktenskap. Han har bildat familj, uppfostrat sina barn och lärt känna sina barnbarn. Han har gått från att vara ny och hungrig på sitt arbete till att bli gammal och omkörd.

Slimane känner att han måste hitta ett sätt att få ordning på tillvaron och på samma gång samla ihop sin utspridda familj. Det är då han får tanken på att starta en couscousrestaurang, där hans söner kan hjälpa honom bygga den, där hans styvdotter hjälpa honom med allt det administrativa och där hans exfru kan stå för matlagningen.

Det mesta går över förväntan och drömmen går till sist i lås, men när den stora invigningsmiddagen ska serveras, är couscousen plötsligt spårlöst försvunnen.

”Couscous” har den speciella egenskapen att den fullkomligt trollbinder. Manus, dialog och rollprestationer är enastående och samarbetar till det yttersta. Detta gör att man fastnar i den värld filmen utspelar sig trots den ganska, på pappret, grunda historien. Fokus hamnar inte på Slimane och hans planer, utan det är istället karaktärerna man följer och det är dem filmen egentligen handlar om. Deras livshistoria och problem blottas, genom dialoger dem emellan, som vi åskådare – genom bra kamerateknik och dialogens äkthet – lätt blir en del av. Det känns som att man är en gäst kring middagsbordet, en observatör på första raden till en familjs känsloliv.

”Couscous” vann juryns, kritikernas och publikens pris på Venedigs filmfestival i år och den är verkligen sevärd. Känner du för två och en halv timme fransk/arabiskt liv och leverne, är ”Couscous” filmen för dig.