“Confessions” är indelad i kapitel. En bekännelse för varje större karaktär. Filmen inleds med att klassens lärarinna avslöjar för eleverna att hennes dotter blivit mördad av två av klassens elever. Genast börjar sms skickas, “kan det vara han? jag tror jag vet vem det är.” Därefter följer en historia med lika många vändningar som centerpartiets kappa gjort de senaste 97 åren. Men även utan alla vändningar hade filmen varit skruvad till max.

Tetsuya Nakashima (som tidigare regisserat “Memories of Matsuko” och “Kamikaze Girls”) klipper till det han känner för. Oavsett om det innebär att hela klassen ska sjunga och dansa till låten från Kavlis högst osmakliga reklamfilmer, eller att saker flyger i slow motion mot en digitalt målad bakgrund. Detta har dock inget att göra med det fria associationsmontaget som Godard lekt med de senaste decennierna, utan är mer lekfullt och anspråkslöst.

Den som kan sin nutida japanska film har säkerligen redan en klar bild av hur det kan kan låta och se ut. Tempot i “Confessions” är högt, på gränsen till utmattande. Filmen börjar med ett rivstart och saktar inte ner förrän eftertexterna börjar rulla. Japansk film är ofta antingen väldigt lågmäld (Ozu) eller skrikig (Kurosawa). “Confessions” tillhör den senare kategorin, ofta följs ett hånskratt direkt av ett hysteriskt skrik. Lugna samtal förs istället via mobilen.

Det är inte bara mobiltelefonen som spelar en stor roll i filmen. Mot slutet av filmen planerar den onda eleven att spränga klassen i bitar för att han inte fått en enda kommentar på sin blogg. Nakashima tar problemen som uppstår genom sociala, men även den icke-sociala, medier på allvar. Det är bara det att filmen varken låter eller ser särskilt allvarlig ut. Detta bör dock inte avskräcka “Confessions” potentiella publik. Nakashima är öppen, och ser att “saker och ting hänger samman”, som min gamla SO-lärare brukade säga.