Anthony Hopkins gör en av sina bättre rollprestationer på länge. Det märks att rollen som den lätt kufiska motorcykelfantasten Burt Munro ligger nära hans hjärta. Munro är en godhjärtad, något tafatt handlingsmänniska som charmerar alla som kommer i hans närhet. Min gissning är att detta kommer inkludera även de flesta biobesökare.

Citronträd och motorolja är en klassisk underdog-film som ofta ligger farligt nära genrens klichéer. Ibland görs även rejäla djupdykningar ner i dem; Den gulliga grannpojken med oförstående föräldrar som inledningsvis är den enda som ser Munros storhet och varma hjärta. Det lokala ungdomsproblemet, i form av ett gäng James Dean lookalikes som kommer in på Munros födelsedagsfest (som mest liknar ett high school-party) för att utmana honom på ett motorcykelrace nere vid stranden.

Men låt inte detta avskräcka er. Filmen utvecklas gradvis till något som snarare liknar en roadmovie och Munro möter på sin resa mot Utah en mängd udda gestalter, utmaningar, vänskap och kärlek. Fortfarande är det lite förutsägbart och ibland aningen långsamt. Men historien är skickligt berättad, spännande och charmerande. Hopkins gamla rebell, en kombination av Forest Gump och Crocodile Dundee, fortsätter under resan göra intryck på sin omgivning med sin småstadsaktiga charm och sitt öppna sinne.

Det är alltför sällan man får se äldre personer på film med en så inspirerande öppenhet för nya upplevelser. Filmens huvudteman, åldrandet och drömmarna, blir gradvis mer framträdande. Därigenom griper historien allt starkare tag i mig och berör till sist verkligen på djupet. Hopkins vägrar i filmen bli uträknad som motorcyklist på grund av sin ålder. Att döma av denna rolltolkning är han också långt ifrån uträknad som skådespelare. Det känns som om standardregissören Donaldson (The recruit, Dante's peak, Cocktail) – för övrigt själv nya zeeländare som åkt till Amerika för att finna lyckan – här verkligen funnit något han vill förmedla.