Den fristående fortsättningen på ”Che – Argentinaren” baseras på Che Guevaras egen ”Dagbok från Bolivia - 7 november 1966 – 7 oktober 1967” och slutar med avrättningen av den revolutionäre läkaren 9 oktober 1967.

Filmen börjar med att Che försvinner spårlöst från Kuba. Ett brev till Fidel Castro kastar ljus över saken: han har gett sig av därför att ”andra nationer kallar på hans blygsamma hjälp”.

Che dyker upp i Bolivias djungler, under namnet Ramon och leder sina gerillamän i en blodig kamp mot militären, som får hjälp av amerikanerna.

Che vill göra revolution för att rädda de förtryckta bolivianska bönderna men de tror snarare på militären som sprider ut lögner om att gerillamännen är där för att plundra och mörda. Men Che vill ingen något ont. Åtminstone inte i den här filmen. Han predikar kamratskap och lojalitet och det är tydligt att han inte anser sig vara förmer trots att han är ledare. Che vill till exempel inte att en av hans mannar ska gå tillbaka till det gamla lägret för att hämta hans astmamedicin, ”ingen ska behöva riskera att dö för mitt välbefinnandes skull”. När maten eller medicinen tryter köper Che och hans mannar detta av bönderna. Är inte någon hemma, lämnar man en lapp och pengar, man stjäl alltså aldrig. När Che stöter på ett barn med ett inflammerat öga tar han sig tid att ge barnet vård. Han fortsätter hela tiden framåt trots att hans astma blir så svår att han knappt mäktar med att tala.

Det talas överlag inte mycket i filmen, regissören Soderbergh, är inte rädd för tystnaden – även den musiklösa tystnaden. Här är det istället bilderna som talar. Kampen, hjältemodet, ångesten, mytologiseringen. I flera scener är det någon som fotograferar, som för att ytterligare visa att här händer det verkligen något stort. Något som förtjänar att förevigas.

”Che - Gerillaledaren” har visserligen en seg start men den utvecklas till ett högst sevärt och ångestladdat drama. Benicio Del Toro förtjänar en extra röd stjärna, han gör ett gott jobb i huvudrollen.