Med ett symmetriskt yttre, som hugget ur en vindpinad ek, är Clint Eastwood den perfekte amerikanske filmikonen. Han är den före detta soldaten som slog igenom som hårdkokt westernhjälte, för att på ålderns höst ägna sig åt att regissera kritikerhyllade draman.

Senast i raden av dessa är alltså ”Changeling”, där Angelina Jolie gestaltar Christine Collins, en ensamstående mamma i det sena 1920-talets Los Angeles. Hon och hennes 9-åriga son Walter lever ett sparsamt men behagligt liv tillsammans, men när Walter och därmed idyllen plötsligt försvinner vänds Christines liv upp och ner. Myndigheter och privatpersoner engageras, men när polisen några månader senare meddelar att hennes son är upphittad är det något som inte stämmer. Pojken som kliver av tåget är nämligen inte Walter.

Under mellanskrigstiden var LAPD hårt drabbat av korruption och polisbrutalitet, och vad ”Changeling” skildrar är ett autentiskt händelseförlopp. Dialogen är till stor del baserad på dokument från rättegångar och förhör, och man har ägnat enormt mycket tid åt researcharbete. Filmen är överlag mycket välgjord – skådespelarna är skickliga, scenografin trovärdig och fotot klanderfritt.

Men ”Changelings” främsta styrka ligger i manuset och dess uppbyggnad. Dramaturgin må följa regelbok A till punkt och pricka, men då själva historien är så osannolik blir det aldrig för förutsägbart.

Men som ofta när så är fallet känns karaktärerna stundtals onyanserade. Jolie spelar på martyrsträngarna och frigiditeten med all beröm, men det är ofta Eastwood gör det lätt för sig. Man hade önskat sig mer djup, och framför allt John Malkovichs pastor Briglieb är manisk nära schablonnivå.

Lyckligtvis vägs detta gott och väl upp av resten av ”Changeling”. Det Eastwood ger oss är inget annat än klassiskt amerikanskt berättande på hög nivå – hantverk snarare än konstverk, men utan att förlora varken integritet eller udd.