Skickar ett SMS till en kompis innan pressvisningen av Captain America: The First Avenger: “Hoppas på en riktigt dum men underhållande film.” Fördomsfullt och elakt sagt, även om jag inte tror att Paramount (eller Marvel för den delen) bryr sig om kommentaren. Men i alla fall, jag hade fel. Marvels senaste serietidningsfilmatisering skiljer sig från mängden. Den är riktigt underhållande och bara lite dum.

Steve Rogers är mannen med större hjärta än muskler, starkare vilja än vett, modigare än en aggressivt framavlad Pitbull. Ja ni förstår, idel positiva egenskaper. Dessvärre brister det fysiskt sett, så att säga. I alla fall enligt värvningskontoret. Med en kroppshydda som ett tomtebloss och ett märkligt (digitalt placerat) krympt huvud på de smala axlarna blir han gång på gång märkt som “icke tjänstduglig”. Förödande för en krigskåt yngling med flytande patriotism i ådrorna. Som tur är får han chansen att delta i experimentet “Operation Rebirth”. Let the, genetic, games begin! Steve Rogers förvandlas till Captain America. Töntigt? Inte alls faktiskt. Det ligger en ironisk lekfullhet över filmen som helhet och dess karaktärer. Dessutom så spelar den på gemene mans propagandistiska tankar och driver med dem på ett kritiskt men samtidigt kärleksfullt sätt. Fortfarande är USA bäst, men inte på allvar. Distansen är befriande och det känns skönt att kunna luta sig tillbaka utan risk för att svälja en spya eller två.

Med detta sagt så är det egentligen bara ännu en superhjältefilm, lite över snittet men ändå inget revolutionerande. Och det är svårt att släppa tankarna på att “Captain America: The First Avenger” egentligen bara är producerad för att introducera biobesökarna till ännu en karaktär från den kommande Avengers-filmen. Slutligen, action är faktiskt bäst på bio, i 3D!