En recension av Capote måste börja med Philip Seymour Hoffman, han spelar den bärande huvudrollen som Truman Capote, och är Oscarnominerad för sin prestation. Det är Hoffman som bär hela filmen och gör porträttet av den store författaren trovärdigt, allt från den pipiga rösten, de kvicka kommentarerna och de ibland medvetna, ibland omedvetna egocentriska dragen.

När en familj mördas brutalt i sitt hem bestämmer sig Truman för att skriva en artikel om det. Under sitt researcharbete kommer han i kontakt med mördarna och bestämmer sig för att det finns mer att berätta än vad som får plats i artikeln. Mordet och de två männen bakom, det är vad hans nya bok ska få handla om. Truman spenderar många timmar med de dömda och en speciell vänskap växer fram mellan honom och den ene av dem.

Capote börjar som en thriller, men övergår snart i ett personporträtt, där frågan om vad som är äkta och vad som bara är jakten på den ultimata storyn hela tiden hänger i luften. Genom att hänga porträttet på arbetet med boken och låta de andra delarna av Trumans liv bli statister som skymtar i bakgrunden lyckas filmskaparna göra bilden av honom tydligare än vad andra biografiska filmer om kända personer brukar klara.

I vissa stunder känns Truman som om han verkligen vill väl och hjälpa på det sätt han säger sig vilja, medan i nästa överger han helt de som är beroende av honom. Det är just det som Philip Seymour Hoffman gör så bra, för även om Truman Capote ibland visar sig vara en osympatisk och egocentrisk person får jag förståelse för hans handlingar.