Varje stort imperium rasar samman förr eller senare. Michael Moore inleder med att likna dagens USA, och dess växande klasskillnader, med antika Rom. Liknelsen är storslagen och fångar Moores stil i ett nötskal. Här sparas det inte på krut och övertydlighet prioriteras framför subtilitet. Ibland tar dramatiken överhanden, som när bakgrunden rasar samman som rena domedagsskådespelet under ett tal av George W. Bush. Bäst är det som vanligt när Moore rör sig på det personliga planet och hans överdramatiseringar skjuts åt sidan till förmån för äkta känslor.

Vid det här laget kan vi historien bakom den ekonomiska kollapsen förra hösten, åtminstone i stora drag. Därför fastnar jag oundvikligen för de rörande människoöden som skildras, som i en skrämmande scen där en familj själva har filmat när en mindre armé av poliser kommer för att på ett dramatiskt och ovärdigt sätt kasta ut familjen från deras hem.

Moore vill med filmen visa att det kapitalistiska systemet är uppbyggt kring orättvisa och att den enas död är den andres bröd. Det är djupt känslosamt men också barnsligt så det förslår.

Kanske har framgångarna stigit honom åt huvudet, för Moores aktion att deklarera hela Wall Street som en brottsplats är nog det larvigaste och mest självgoda jag sett honom göra. Moores fortsatta strävande efter att bli ihågkommen som en medborgarrättskämpe resulterar i att han riskerar att istället bli ihågkommen som en clown. Det vore synd då hans förmåga att uppmärksamma utsatta människor och paketera deras historier på ett proffsigt och underhållande sätt är beundransvärt.

Som vanligt är Moores voice-over, präglad av en charmig naivitet och en femårings nyfikenhet, fullkomligt bedårande.

Lite mer personligt och lite mindre självgodhet – det är vad som hade krävts för att göra ”Capitalism: A love story” till det mästerverk som jag oundvikligen förväntar mig från Mr. Moore.