Invid ruinerna av de gigantiska söndersprängda Buddhastatyerna, ett resultat av talibanernas framfart, får vi följa den sexåriga flickan Bakthays försök att komma till skolan. Inspirerad av sin jämnåriga granne Abbas är hon fast besluten att få lära sig läsa och få smaka på fler ”roliga historier”, sådana som Abbas läst upp för henne ur sin skolbok. I hennes strävan att nå skolan sker många möten, vissa lugna och nästan gulliga, andra mörkare och mer besvärande.
När hennes eskapader leder till kidnappning och ett ofrivilligt deltagande i leken ”amerikaner och talibaner” börjar lustiga metaforiska effekter att uppstå och sagoberättandet tangerar plötsligt en annan obehagligare verklighet.

Hela den fortsatta filmen präglas av ytterligare deprimerande insinuationer och tysta påståenden. I några av Bakthays möten är klaustrofobin påtaglig och förstärks ofta av avsaknaden på musik, sånär som på några sporadiskt instörtande mörka synthar. Även det närgångna fotot bidrar till en känsla av instängdhet. Det är nästan som att se på någon bisarr och cynisk UR-dokumentär.

Tyvärr finns också samma känsla av stolpighet som ofta kan hittas i nämnda dokumentärer, ibland förstärkt av den konstanta närvaron av barnskådespelare. Estetisk effekt eller inte gör det sig inte hållbart i en sådan här långfilm och det börjar bli rejält tråkigt och irriterande efter sisådär en kvart.
”Buddha föll av skam” är ett intressant verk, kanske mycket på grund av Makhmalbafs mindre klassiska förhållning till film, men den är inte spännande. Efter ett tag inte heller rörande.

Just denna film må vara mindre fulländad, men ändå känns Makhmalbaf som någon att hålla ögonen öppna efter. Ur henne kommer det komma något riktigt värt förr eller senare.