Baltasar Kormákurs mästerverk liknar ingenting jag sett förut och är bland det bästa jag sett på svenska biografer på mycket länge. Filmens självsäkerhet och originalitet gör den unik och är ett måste för alla sanna filmälskare.
”Brúðguminn” handlar om en universitetslärare vid namn Jon och utspelar sig på ön Flatey på Island. Vi får följa Jons ångestladdade dag före hans andra bröllop. Långsamt avslöjas Jons fasansfulla förflutna som också förklarar orsaken till hans ångest. Filmen är löst baserad på Anton Tjechovs pjäs ”Ivanov” och har blivit en publiksuccé på Island.

Filmens styrka ligger framförallt i självsäkerheten hos regissör Baltasar Kormákur. Sakta men säkert stiger laddningen i filmen och Kormákur vet vilket material han sitter på. Istället för att bombardera oss med alla godbitar och snaska till historien ger han små portioner jämt fördelade under hela filmen.

Samtidigt håller Kormákur inne lite väl mycket i perioder. Vissa scener känns som rena transportsträckor och trots att jag är mer än tillfredsställd vid filmens slut kan jag inte låta bli att nästan ilskna till lite när jag tänker tillbaka på perioder då jag nästan var lite uttråkad. Å andra sidan är det också en del av charmen. Dalarna gör topparna än mer njutbara och bidrar till filmens oförutsägbarhet.

Filmen är full av motsatspar som tydliggör känslor på ett effektivt sätt; alltings betydelse blir tydligare när det kontrasteras mot motsatsen. Ön Flatey präglas av ett kargt och livlöst landskap; människorna som lever på ön sjuder av liv. Bröllopet står för hopp och liv medan Jons förflutna präglas av sorg och död. Sammansättningen av kontrasterna är djupt rörande.

Brúðguminn besitter samma filosofiska ton som ”Nói albínói” men har genomgående en högre kvalitet. Ingenting i händelseförloppet ses som självklart och jag upphör aldrig förvånas över vad som händer. Kormákur har lyckats skapa något originellt och oförutsägbart som inte liknar någonting jag sett förut.