Först och främst bör nämnas Broder Daniel Forevers säregenhet. Jämfört med andra svenska banddokumentärer skiljer den sig inte minst i valet av bilder. Som en spegling av Broder Daniels musik fungerar scenografin. Det är melankoliskt och dystert med en tystlåten Henrik Berggren vandrandes utefter öde gator. Eller som ser drömmande ut mot en havsblå himmel, funderandes kring livet.

Det är snyggt och poetiskt men också rätt överdrivet. I filmens inledning hör vi ljudet av svallande vågor och Berggrens röst, som med lenaste Göteborgsdialekt förklarar bandets essens – att vara unika och inte bara ett band i mängden. Här, som i flera andra scener, vill man skapa stämning och dramatik. Men man misslyckas på grund av ett överansträngt, påtvingat och allt för konstruerat bildanvändande.

I det narrativa berättandet har man likväl misslyckats. Under de 60 minuter filmen pågår får jag ingen som helst helhetsbild av Broder Daniel. Vilka var de? Vad skiljde dem från andra band? Vad tror de själva kändisskapet kom av? Och dödsfallet, hur påverkade det bandmedlemmarna?

Att filmskaparna fått dålig respons står klart. Även om fokus är lagt på frontmannen Berggren får alla nuvarande bandmedlemmar tala ut. En av dem berättar om rock’n’roll-livets medföljande skandaler och uppståndelse. Berggren försöker förklara varifrån han får alla idéer; “De är tagna ur vardagslivet, jag snappar upp sådant som andra säger, sådant som de själva inte inser poesin uti”. Men vad var det för skandaler och vilka saker anser bandets frontman värda att ha med i texterna? Regissörerna utgår från att vi vet allt detta sedan tidigare och att vi inte behöver någon bakgrund till detta eller presentation av bandet.

Desto bättre lyckas filmen med stämningen som klockrent fångar bandets musik och specifika tonläge. Men det räcker inte. Förutom en njutbar lyssning av pärlor som ”When we were winning” och ”Shoreline” kan jag inte inför Gud förstå vad publiken ska få ut av denna uddlösa film. Det är och förblir ett mysterium.

En väsentlig röst saknas och det är fansen. Vad har de att säga om sina idoler? I slutscenerna ser vi ett mycket samlat Broder Daniel spela på ett fullsatt Way-out-west i Göteborg. Längst fram står flickorna, hysteriskt skrikande och gråtande så mascaran rinner ner för deras kinder. Det är en stark, oerhört emotionell scen. Med samma dramatik filmen igenom hade ”Broder Daniel Forever” kunnat gå långt.
Istället blir Broder Daniels farväl till fansen inte mer än en nonchalant vink. Snöpligare avslut har musikhistorien aldrig sett.