Min värsta upplevelse någonsin inträffade när min årskurs åkte till Auschwitz i nian. Vi åkte buss hela vägen från Stockholm, och jag och mina isolerande hörlurar hade satt oss längst fram i bussen för att slippa de brölande killarna längst bak. Runt mig satt istället de väluppfostrade villatjejerna som ville bli jurister. Det var helt okej, tills plötsligt batterierna i mp3-spelaren tar slut. Min livsglädje sjönk märkbart, men jag bet ihop.

Men så, efter några minuter, börjar en av tjejerna läsa högt ur boken hon har med sig – den snyftpornografiska kioskvältaren “Pojken som kallades Det”. Hon förkunnade allvarligt att boken, som handlar om en liten pojke som blir brutalt misshandlad av sin familj, var baserad på en sann historia. Juristbrudarna drog efter andan av upphetsning. “Men guu va hemskt”, sade alla unisont efter varje mening. Jag tänkte på döden.

Efter den här händelsen är jag mycket skeptisk till böcker och filmer som marknadsförs som hämtade från verkligheten. “Boy A”, till exempel, som är inspirerad av 1992 års uppmärksammade mord på tvåårige James Bulger. Mordet begicks av två tioåriga pojkar. I “Boy A” porträtteras en av dem, Jack, som precis har kommit ut efter en lång tid i fängelse. Han gör sitt bästa för att starta på nytt och leva ett normalt liv utanför fängelset, men en sabeltandad skvallerpress gör det svårt för honom. Det visar sig finnas ett pris på Jacks huvud, och han tvingas leva i ständig skräck för att bli upptäckt. Och inte blir situationen bättre av att han inte får berätta något om sitt förflutna, varken för sin nya flickvän eller för sina hjälpsamma arbetskamrater.

Visst hade “Boy A” kunnat bli en ganska konventionell melodram. Men här finns något mer än bara gråt och tandagnisslan – en vibrerande nerv av spänning och äkthet, som bara förstärks av de fantastiska skådespelarna och det grådaskiga BBC-fotot.

Speciellt Andrew Garfields Jack har en spastisk autenticitet som man sällan ser på bioduken. Det han tillför till filmen höjer vissa scener från skärpta till fullkomligt genialiska.

Det här du, David Pelzer.