Ridley Scott är mannen vars första halva av karriären gav oss stilbildande klassiker som “Alien”, “Blade Runner” och “Thelma and Louise”. Han räknas ofta in bland de allra största amerikanska regissörerna som kom fram när Hollywood med Francis Ford Coppola och Martin Scorsese i spetsen på sjuttiotalet tog tillbaka stafettpinnen från Europa. Det senaste decenniet har han varvat framgångsrika storfilmer á la “Gladiator” och “American gangster” med lite mindre lyckade nedslag i den amerikanska utrikespolitiken á la “Black hawk down”. Scotts senaste alster “Body of lies” kan räknas till den sistnämnda kategorin.

Leonardo Di Caprio spelar orientbiten CIA-agent som blir skickad till Jordanien för att spåra terrorister. Hemma i USA sitter hans bufflige överordnade (Russel Crowe) och ger livsavgörande order över mobiltelefon. När Leo tar hjälp av jordanska agenter påbörjas ett avancerat dubbelspel mellan amerikansk och jordansk underrättelsetjänst. Mittemellan står den kulturellt konfunderade Di Caprio och överväger sina alternativ.

Huvudtemat i “Body of lies” är den häxjakt som amerikanska regeringen bedrivit i mellanöstern efter 11 september. Man vill förkroppsliga fienden och eliminera hot, och likt en förskrämd cowboy skjuter man först och frågar sen. Nästintill vad som helst kan rättfärdigas i nationens namn. Scott jobbar hårt tillsammans med Crowe och Di Caprio för att lyfta fram den totalt icke-humana militära beslutskedjan som det viktigaste kugghjulet USA:s genomcyniska mellanöstern-politik. En komplicerad situation i Amman får sin lösning via mobiltelefon från Virginia.

Crowe och Di Caprio är tänkta att representera varsin sida av myntet. Men där den skildringen av den amerikanska buffligheten övertygar, blir Di Caprios acklimatisering till det arabiska samhället mer påklistrad. Han skriker åt stackars blomförsäljare, tar med sig kaffeglas från barer och beter sig allmänt förvirrat. Viljan att bevisa att folk på andra sidan jorden inte skiljer sig särskilt mycket från oss (västerlänningar) i publiken och det faktiskt går att leva där också känns naiv, simplistisk och ja, rätt så amerikanskt bufflig. När den jordanske säkerhetschefen Hani (Mark Strong) noterar att Di Caprio “är mycket smartare än de andra amerikanerna” klappar historien sig själv på huvudet på ett föga smickrande sätt.

Det är lustigt hur visuellt anonym en film av en så högt aktad regissör som Ridley Scott kan vara. I vanlig ordning presenteras det globala övervakningssamhället genom bilder tagna rakt ovanifrån, varvat med ryckig handkamera i jaktscenerna i vita stenväggsgränder. Bildberättandet är konventionellt kompetent, men absolut inget mer. Filmen börjar och slutar med samma trötta in/ut-zoomning på jordgloben som bröderna Coen gjorde sig lustiga över i “Burn after reading”.

“Body of lies” är en habil övning i modern politisk action. Men dess avsaknad av bett, fräschör och narrativt mod gör att man lämnar salongen utan några djupare insikter.