“We know the story. It's been told a hundred of times”, ryter Vincent Cassels ballettregissör när han presenterar den nästkommande uppsättningen. För den som både sett “Svansjön” och Aronofskys förra film gäller det i dubbel bemärkelse. Inte bara vet vi vad som kommer att hända på scenen, men vi förstår även rätt snart att “Black Swan” är en variation på “The Wrestler”, där en konstnär blir slagen på truten av sin egna otillräcklighet och i förlängningen finner något oväntat hos sig själv.

Natalie Portman är ypperlig i rollen som den till en början pryda och hyperkontrollerade Nina, som får rollen som de två huvudkaraktärerna i Tjajkovskijs klassiker. Cassels Thomas (observera att han bär polotröja, så s:et är stumt) anser dock att Nina inte är tillräckligt svart. Det finns inget mörker, ingen ursinnighet, ingen lust, vilket krävs för rollen som den svarta svanen. Nina som redan pressat sig själv hårt tappar därefter fattningen, utvecklar paranoia samt börjar hallucinera. Ett tillstånd som ger den lekfulla Aronofsky tillfälle att dränka filmen i audiovisuella effekter.

När man ser på de tre senaste filmer Aronofsky gjort verkar det självklart att han efter hans mest ambitiösa och själsliga film “The Fountain” vänder kameran mot sig själv. I “The Wrestler” är jag osäker på vilka rädslor som ventileras, men i “Black Swan” är det uppenbart att det har något att göra med en sensuell, mörk, genial, romantisk och ursinnig galenskap man gärna associerar med några av världens största konstnärer (Strindberg, Munch). Man kan ana att det är just ett sådant mörker som Aronofsky själv gärna skulle vilja finna inom sig, men eftersom filmkonsten är en mekanisk, långsam och väldigt teknisk konstart är det väldigt svårt att vara så intensiv.

Dialogen mellan Aronofsky och Thomas är faktiskt en aning intressant. Men teknikern Aronofsky har jag inget för. “Black Swan” är en inkonsistent film som tuggar Aronofskys tjat och släpper det inte förrän det har idisslats gång på gång. Trots att regissören försöker hålla intresset uppe genom att byta filmformat eller låta Nina se sitt eget ansikte på Mila Kunis kropp är det svårt att efter en stund sluta bry sig om geniets våndor och istället ägna sig åt att enbart betrakta hur och vad fotografen Matthew Libatique lyckas fånga trots Aronofskys oanpassade bildspråk.