Uxbal (Javier Bardem) är dödssjuk. Hans mål är att inte lämna några lösa trådar efter sig, något som visar sig svårt då han ger sig kast i att ta hand om afrikanska och kinesiska flyktingar, för att inte tala om hans egna barn.

Det är svårt att sammanfatta filmens handling i några korta meningar då allt känns väldigt komplext, på gränsen till obegripligt. Jag förväntar mig inte att en film av Iñárritu ska vara konventionell och helt enkel att greppa, han är trots allt känd för sin utvecklade korsklippning och icke-kronologiska berättande, och det är just de elementen som gör hans filmer så bra. I “Biutiful” används dessa tekniker sparsamt, även om första scenen också är samma som den sista. Jag saknar tempot i “Älskade hundar” och känslorna i “Babel”. I de filmerna lyckades Iñárritu skildra flera gripande människoöden och höja spänningen genom en smart klippning. “Biutiful” har det förstnämnda men saknar tyvärr det senare.

“Biutiful” är också relativt avdramatiserad för att vara Iñárritu. Med det menar jag inte att vi bjuds på två och en halv timme slätstrukenhet utan känsloyttringar. För trots att filmen skildrar död, sjukdom och hemskheter så bjuds vi aldrig in emotionellt. Uxbals cancer gör sig sällan påmind, mer än att den driver honom till jakt på någon slags frälsning, hur det ska gå till preciseras inte.

“Biutiful” lämnar tyvärr fler frågor än svar, både relaterat till sitt komplexa narrativ men också till varför Iñárritu avviker från sin tidigare så lyckade klippning, detta trots att han jobbar med samma klippare som alltid – Stephen Mirrione.