En dag får han ett mystiskt mail med en länk som bara fungerar vid ett angivet klockslag. Länken visar vad en övervakningskamera ser, och där får Alexandre syn på en kvinna som är väldigt lik Elizabeth. Hon stirrar rakt in i kameran, som om hon visste att Alexandre tittade på henne.

I samma veva har polisen hittat två gamla manskroppar inte långt från där Elizabeths kropp hittades, och plötsligt är Alexandre huvudmisstänkt i en mordhärva som kan sluta riktigt illa för honom – om han inte kan övertyga polisen att det inte är han som har haft ihjäl varken männen eller Elizabeth. Inte nog med det, för i kulisserna lurar även ett gäng brutala individer som verkar ha något otalt med Alexandre och helst verkar vilja se honom död. En blodig katt- och råttalek tar sin början, och mystiken tätnar.

Nagelbitarfilmer finns det gott om, men det är sällan en thriller håller sig intressant hela vägen utan dödtid. Bygger en film sedan på en bästsäljande bok (i det här fallet "Berätta inte för någon" av Harlan Cobets) är det ofta många som påstår att boken var bättre. Det får de göra bäst de vill, för som film fungerar det här alldeles ypperligt. Trots att den är över två timmar lång är varje scen värdefull och här har det inte slösats tid på vita duken. Skådespelarna sköter sig bra från alla håll och kanter och man blir mer och mer indragen i intrigen och får i bästa Hitchcock-anda sitta och lägga ihop små pusselbitar för att försöka luska ut hur det egentligen ligger till med saker och ting. När sedan den tämligen oförutsägbara sanningen uppenbarar sig sjunker dock den höga nivån en aning, men helhetsintrycket gör ändå att det är en film värd att avnjuta i biomörkret.

När nu Triangelfilm har gått i graven och inte kan leverera fler europeiska filmer till oss här i landet, så kan vi genom att se den här filmen visa SF att det inte bara är Hollywood-filmer vi vill se på vita duken. Ja, för den här filmen är fransk, och fransmännen är galna i den. Det hoppas jag att svenskarna också blir.