”The Curious Case of Benjamin Button” är en filmatisering av F. Scott Fitzgerald’s novell med samma namn. Filmen handlar om Benjamin, en man vars kropp åldras bakvänt, det vill säga, han hade en gammal mans fysik när han var ett spädbarn, och när han dör kommer han att se ut som ett litet spädbarn. Fincher bjuder sin publik på en äkta freakshow. Det är fascinerande att se en bebis som ser ut som en gammal man, eller en gammal man som ser ut som en bebis. Vi får följa Benjamin från hans födsel till hans död. Brad Pitt, som spelar Benjamin, gestaltar nästintill alla rollens versioner, Benjamin som 10-åring, 20-åring, 50-åring och 70-åring.

Filmens manus skrevs av Eric Roth som även ligger bakom manuset till ”Forrest Gump”, och i likhet med den filmen så fullkomligt vimlar det av diverse översentimentala smörigheter. Om man bortser från kolibrin så tar dialogen hem priset för filmens smörigaste komponent. Precis som i ”Forrest Gump” så får vi reda på karaktärernas tankar genom en voice over, som allt som oftast bjuder publiken på ett litet visdomsord. Exempel: ”You can be as mad as a mad dog at the way things went. You can swear and curse the fates; but in the end, you have to let go.”
”The Curious Case of Benjamin Button” är en okoncentrerad film som är lite överallt. När det börjar bli för dystert slänger man in ett litet skämt om en man som träffas av blixten. Och när det inte är så tårdrypande som man önskar så slänger man in en solnedgång.

Jag har aldrig gillat konceptet följ-en-människa-under-hela-hennes-liv. Alltför ofta så slängs de tjugo mest spektakulära eller viktigaste händelserna ihop, och man glömmer att visa människan som gömmer sig bakom rollerna som dessa situationer kräver.
Ett ansikte avslöjar mycket mer av dess själ under tristess än vad den gör vid upphetsning. Och det är på detta sätt David Fincher misslyckas kolossalt.
Men filmen har vissa beståndsdelar som gillas. Fotografiet är ofta underbart vackert, scenerierna och kostymerna är också välarbetade och smakfulla. Skådespelet och/eller sminket är också mycket bra.

“The Curious Case of Benjamin Button” är 166 minuter lång. Varför man skrev om en kort novell till en tretimmarsrulle är för mig ett stort mysterium, speciellt när trailern på bara några minuter sammanfattar allt det som filmen visar. Jag tror att det var Roger Ebert som kallade ”Armageddon” för den första tre timmar långa trailern. Den benämningen passar till och med bättre in på ”The Curious Case of Benjamin Button”, och om ni vill spara pengar och tid så kan ni med gott samvete skippa denna Oscarstrånande film och istället se dess trailer.