Rånet utlöser en våldsspiral som aldrig verkar ta slut. Familjekonflikter kommer upp till ytan. Lögner, svek och missbruk trasar sönder relationer och förtroenden. Ett spännande thrillerdrama av 83-årige, femfaldigt Oscarnominerade, filmveteranen Sidney Lumet.

”May you be in heaven half an hour before the devil knows you're dead” är ett irländskt talesätt, som används när man skålar för något angeläget som kan gå åt helvete. Andy är mäklare, drogberoende, småfifflare med vidlyftiga planer på ett lyxigt, lättjefullt liv i Rio de Janeiro. Hans lillebror Hank har svårt att hålla ihop sig själv och sitt liv och går av vana in i storebror Andys smarta idéer. Filmen rusar fram i handlingen, men gör också irriterande tillbakablickar. Vi får veta vad som hände veckan före, dagen före och tidigare samma dag, en berättarteknik, som inte tillför dramat något. Det bär sig själv, utan sidoförklaringar.

Det finns små tveksamheter i storyn. Föräldrarna är snälla och varuvärdet i deras butik över 4 mkr, men sönerna förmår inte försörja sig själva eller sina familjer. I slutet på filmen lämnas några trådar lösa och man får själv dra slutsatser av vart några av huvudkaraktärerna tar vägen. Men Lumet håller oss i spänning i två timmar. Vi inser hela tiden att det går åt fanders, men låter oss ändå överraskas.

Castingen är utmärkt och skådespelarna fantastiska. Oscarsbelönade (Capote) Philip Seymour Hoffman gör skickligt Andy, den missledda hjärnan bakom brottet, som ända till slutet är välkammad och bepansrad i kostym och slips för att hålla ihop sitt inre förfall. Lillebror Hank, familjens ”baby”, är känslig, lätt att manipulera och gestaltas mycket bra av Ethan Hawke. Pappa Charles spelas av engelsk films nestor Albert Finnley.

I filmens senare del försöker Andy och fadern tala ut med varandra. Båda erkänner svagheter, men öppenheten räcker inte för att klara sig ur katastroferna. De psykologiska aspekterna på sönernas uppväxt och faderns brist på känslomässigt engagemang känns onödigt pålagt. Sonen Andys nerv att, utan tvivel, bokstavligen gå över lik för att lösa sina problem, kunde ha blivit en fristående film med ett fascinerande personporträtt.

Filmfotot är sakligt, med 70-tals karaktär, ibland småkornig som en dokumentär, vilket passar filmens stil. Scenografin känns rätt. Andys hem liknar ett hotellrum i businessklass, opersonligt, sterilt. Hanks bostad är en mörk lya, kvävande och saknar egentligen inredning.

Trots bristerna fångar filmen åskådaren från första stund. Eventuell misstro ger vika och man dras med i de båda brödernas aggressiva utspel och desperation. Skådespelarna övertygar och personteckningen är tydlig. Lumets regi är konsekvent och vittnar om gediget hantverk av en yrkesman med lång erfarenhet, stor insikt och människokännedom.