Jag brukar gilla Beck-filmerna, men oftast ser man dem ju på tv. Temat den här gången, misshandlade kvinnor och misshandlande män känns både intressant och aktuellt. Genom Gunvald länkas de misshandlade kvinnorna samman och skildringen av de två helt olika männen, psykopaten och familjefadern blir tydligare. Bitvis är den också spännande, men alltför många ledtrådar avslöjas för tidigt och därmed uteblir den riktiga spänningen. Och vi kommer aldrig Gunvald så nära som vi skulle vilja. Takscenen är bra och påminner om den i den första Beckfilmen, Mannen på taket.

Välkända karaktärer som grannen (Ingvar Hirdwall) som alltid vill bjuda på en stänkare liksom Marie Göransson som Becks chef finns förstås kvar. Däremot är några poliskollegor nya: Ing-Marie Carlsson som Bodil, Måns Nathanaelson som den unga och osäkra Oskar och Björn Bengtsson som Daniel. Dessutom gör Källa Bie lite av en comeback, hon slog ju igenom i filmen Vuxna människor för några år sedan. Regisserar gör Harald Hamrell, som inte är helt obekant med uppgiften då han redan regisserat ett flertal Beck-filmer.

Det finns en hel del som jag gillar med den här Beck-filmen. Dels temat, dels sättet de misshandlande männen skildras på, det känns realistiskt. Sedan är Gunvalds repliker obetalbara som vanligt, och Persbrandt är bra när han inte får allt utrymme själv. Det filmen förlorar på är att den är alldeles för förutsägbar. Man får känslan av att det är en tv-deckare, den är lite för lagom och behöver något mer för att fungera på bio. Det finns både bättre och sämre Beck-filmer, men fortfarande passar de bäst hemma i teven framför soffan.