Dottern har nämligen blivit våldtagen och mördad. Beck och hans grupp tar sig an fallet och följer upp de få spår de har, men kör ganska snart fast. Den välbeprövade strategin att vänta på att gärningsmannen slår till igen verkar vara den bästa. Snart börjar fler pusselbitar falla på plats och den bisarra sanningen bakom våldtäkterna som gäckat Stockholmspolisen börjar så smått att uppdagas.

Skådespeleriet är det inget fel på, Haber och Persbrandt är varma i kläderna efter en uppsjö av Beck-filmer. Och man hör för en gångs skull näst intill allt vad skådespelarna säger. Den välbekante grannen på balkongen är som vanligt lysande, Beck är bitter över att hans dotter dejtar Gunvald, och Gunvald själv börjar anse sig vara för gammal för att springa efter busar. Det finns egentligen inte så mycket som skiljer denna film från resten i serien. För mig flyter de bara ihop till en seg massa där det är lite småjobbigt att luska ut filmernas inbördes kronologiska ordning. Intriger som påbörjades i tidigare filmer glöms helt bort och följs aldrig upp.

Den tredje och sista säsongen bestående av åtta Beck-filmer är Sveriges hittills dyraste filmprojekt (över 100 miljoner kronor) men vad det är som kostar så mycket kan man fråga sig. Kvalitén på den här 22:a filmen av 24 är medioker i sann Beck-filmsanda, men så blir det kanske när man spottar ur sig en ny film varannan månad. Filmen var inte tänkt att gå upp på bio heller, så det känns mer som ett lite för långt tv-serie-avsnitt med en story som är återanvänd från amerikanska förlagor.

Är man en riktig Beck-fantast och inte kan bärga sig och vänta tills filmen dyker upp på tv inom kort kan man väl köpa sig en biobiljett. Själv tycker jag att det borde finnas lite mer substans i en film för att den ska vara värd att gå och betala omkring en hundralapp för. Hade det inte rört sig om en Beck-film så hade den nog haft svårt att leta sig in i biografsalongerna, då det egentligen rör sig om en tv-film som torde försvinna i mängden.