En israelisk bombstyrka, ledd av det unga befälet Liraz Liberti, vaktar en utpost i bergiga Beaufort utanför Libanon där kyla, en olidlig väntan och ett ständigt bombregn är vardagsmat.
I månader har truppen spenderat sin tillvaro på berget patrullerandes och vaktandes. Med tiden har soldaterna tröttnat. ”Varför åker vi aldrig hem?”, frågar sig en av dem. Senare sker det som inte får ske. En soldat dör oväntat efter ett misslyckat försök att desarmera en bomb. Incidenten får soldaterna att börja ifrågasätta sitt uppdrag; ”Vad gör vi egentligen här?”. En av soldaterna konstaterar det menlösa i kamratens död – ”En man dog för vad? För att bereda väg för en vägbana vi knappt använder”.

”Beaufort”, det Silverbjörnbelönade krigsdramat, tillför inget nytt till genren, men lyckas likväl vara ett kompetent, välgjort filmiskt verk. Precis som i Irak-krigsserien ”Generation kill” har mycket fokus lagts på vad som händer runt om kriget, hur soldaterna umgås och samtalar och förstås om den eviga väntan. Till skillnad mot många andra krigsfilmer placeras vi inte riktigt i händelsernas centrum.

”Det här är ingen berättelse om krig utan om reträtt. Det är en berättelse utan fiender, bara en osynlig enhet som släpper bomber från skyn medan livrädda unga soldater måste hitta ett sätt att fullfölja sitt uppdrag.”
Så beskrivs ”Beaufort” i ett pressmeddelande. Det är en ganska träffande beskrivning. Filmen speglar med stor skicklighet kriget i Libanon och situationen i Beaufort, bara månader innan Israel drog sig ur Libanon år 2000. Man kan verkligen känna den rädsla och orolighet soldaterna upplever. Otåligheten och den eviga väntan, väntan på att nästa bomb ska dimpa ner från den molntäckta himlen. Soldaterna avvaktar, drygar ut tiden med att diskutera och samtala sinsemellan.

Dialogen känns naturlig. Den ger en klar bild av olika personer och deras bakgrunder, något som är sällsynt i krigsfilmer där karaktärerna ofta blir rätt opersonliga. ”Beaufort” väcker starka känslor. Ibland slår det dock över och filmen blir väl sentimental, med lite för mycket stråkar och ett övertydligt snyftande.
Stämningsskapandet och dialogen är Beauforts stora förtjänster. Regissören Joseph Cedar har gjort ett skickligt, men långt ifrån mästerligt, filmbygge som förhoppningsvis inte blir hans sista.