I filmens öppningsscen rattar Sharon Stone en bil i 180 km/h samtidigt som hon blir tillfredsställd sexuellt av en känd idrottsstjärna. Vansinnesfärden tilltar och slutar med stjärnans död. Det skulle kunna vara en smårolig början på en spännande film. I det här fallet är det filmens mest spännande sekvens – sedan går det snabbt utför.

Catherine Tramell är bestsellerförfattarinnan som har en kuslig förmåga att få sina historier att även upprepa sig i verkliga livet. Hennes främsta vapen är sex och skönhet vilket hon utnyttjar till max. När hon blir indragen i utredningen kring en ung mans död kommer hon i kontakt med den framgångsrike psykiatrikern Michael Glass. Han blir förstås indragen i hennes erotiska lek med elden och snart vet varken han eller någon i hans omgivning vad som är sant och inte. Det gör inte heller biopubliken som ganska snabbt tappar bort sig eller tappar intresset bland stela repliker, otydliga anspelningar och rent ut sagt fåniga sexlekar.

Att göra uppföljare till tidigare succéer är nästan alltid förknippat med stor risk att floppa. Och det är precis vad som sker här, alla som såg och uppskattade Basic instinct får garanterat inte samma filmupplevelse den här gången.

Flera bifigurer mördas sedan i snabb takt utan någon synlig röd tråd och karaktärerna agerar mer och mer obegripligt. Hela tiden väntar man på upplösningen, för att så att säga få valuta för den röriga och fåniga intrigen. Men den kommer aldrig riktigt, allt slarvas bort bland ännu mer osäkerhet och man lämnar salongen med en känsla av antiklimax. Men mest med lättnad över att filmen äntligen är slut.