– Tracy, It’s Phil.
– Phil, where the hell are you guys?
– Tracy... we screwed up. We lost Doug.
– What? But we are getting married in five hours.
– Yeah... that’s not gonna happen.

Här har vi det telefonsamtal som är upptakten till “Starsky & Hutch”-regissören Todd Phillips komedi “Baksmällan”, om polarna Phil (Bradley Cooper), Stu (Ed Helms) och Doug (Justin Bartha) som drar till Las Vegas på svensexa två dagar innan Dougs bröllop. En svensexa som ballar ur totalt.
Under telefonsamtalet med den blivande bruden befinner sig Phil mitt i öknen. Hans hår står på ända och han har lort i ansiktet, läppen är sprucken och brudgummen Doug har varit borta i snart ett dygn. Ingen av polarna har den blekaste aning om vad som hände kvällen innan.
Och så är vi igång med en rad flashbacks från det gångna dygnet .

Att saker kommer gå över styr vet man i och för sig redan innan man sätter sig i biosalongen. Men den känslan förstärks i varje inledande scen. Brudens far kastar menande blickar på sin blivande svärson kvällen innan avfärd, och med orden “Vad som händer i Vegas, stannar i Vegas” ger han Doug en uppmuntrande men retfull klapp på axeln.
I nästa stund får Doug en björnkram av brudens bror Alan (Zach Galifianakis) som i alldeles för små tangakalsonger och hela rumpan bar, provar kläder inför bröllopet. “Jag är redo för vad som helst i morgon”, säger han, hysteriskt peppad över att få hänga med de andra grabbarna till Las Vegas.

När det så blir dags för avfärd och de rullar ner taket på den dyrbara Mercedes de fått låna, sträcker ut knytnävarna i fartvinden och drar till syndernas högborg till tonerna av rockmusik, förstår vi alltså ungefär vad som väntar. Nämligen ett unisont “Yeehaa”.

Killarna vaknar sedan upp på golvet i sin svindyra hotellsvit med en huvudvärk som inte är av denna världen. På golvet springer några förvirrade höns, stället är totalt trashat och i badrummet finns en livs levande tiger. Men Doug kan inte hittas... och ingen av killarna har en aning om vad som hänt. Överhuvud taget.

“Baksmällan” lättar ju mer minnesluckorna fylls i. Det gäller både rollkaraktärernas huvudvärk och filmen i sin helhet. Klippen är snygga och snabba. Fontäner sprutar, samtidigt som elgitarrerna i soundtracket kickar igång. Ingen scen känns överflödig.
Störst behållning ger den galna Alan, som tar hem en del skratt. Han har naturligtvis inte alla hästar hemma. Det är också underhållande att hänga med när bilderna av den sjuka natten klarnar. Lite spännande är det också att få undra över vad som egentligen har hänt den försvunna brudgummen.

Hade regissören bara kunnat hålla sig ifrån de onödiga klyschorna, och strukit ett tiotal bögskämt, hade filmen varit helt okej som förströelse. Till och med en humoristisk mainstreamversion av Terry Gilliams “Fear and Loathing in Las Vegas”, om man vill vara snäll.
Det fyrkantiga tilltalet, tillsammans med Mike Tysons sorgliga uppenbarelse som någon slags skruvad hjälte, gör dock mest att filmen känns plump.