Den andra i raden av mexikanska indiefilmer att gå upp på svenska biografer år 2009. Regissören bakom denna film, Ernesto Contreras, långfilmsdebuterar med ”Bakom blå ögonlock”, efter att tidigare ha gjort en handfull kortfilmer. Vi kan alltså räkna med en ”tekniskt” välarbetad film, där allt ser ut som det ska, men där det ändå finns plats för lite hjärna och hjärta. En vanlig indiefilm alltså.

Det är dessvärre exakt vad Contreras bjuder oss på. Två söta karaktärer i en söt historia om ensamhet, där en söt flicka vinner en resa för två till en söt semesterort, men eftersom hon, enligt alla indiefilmens regler, är ensam så måste hon hitta någon att åka med. Till slut hittar hon, av en slump, en söt pojke hon kan ta med.

Vissa saker i ”Bakom blå ögonlock” är olidligt övertydliga och lika subtila som Lars von Triers självgodhet. Contreras har en fin känsla för detaljer, som när han låter sina karaktärer leka med filtfransar istället för att konversera. Men tyvärr tar han alltid steget över det behövliga och istället för att visa oss en karaktär som är upptagen med en filt, får vi istället se hur man riktar fokus från karaktären till filten. Och hur intressant kan en filt vara egentligen?

För att inte denna recension ska drabbas av övertydlighet i samma skala som ”Bakom blå ögonlock”, så hoppar jag historien om den lilla röda fågeln, och all dess symbolik. Inte heller ska jag skriva om låten som ständigt återkommer eller om filmen de ser tillsammans. Istället tänkte jag tala lite om filmens två karaktärer, Marina och Victor. Båda dessa karaktärer är överdrivet ensamma. Vi får en förklaring till varför Victor är så ensam, han har helt enkelt fastnat i sitt förflutna. Men varför Marina är ensam förblir oförklarat. Hon är inte blyg, det får vi se i kaféscenen, och är inte heller en svår knäppgök. Däremot verkar hon lida lite av amnesi då hon varken kommer ihåg vad som nyss sagts, eller har några minnen från hennes barndom, bortsett från en liten kärleksaffär som hon berättar om i förbifarten.

En bra film tjänar på en omtittning. Man får en djupare förståelse för filmen om man ser den fler gånger. Tyvärr misstänker jag att jag inte kommer att uppskatta ”Bakom blå ögonlock” mer efter att jag sett den en gång till. Och jag tror inte heller att jag kommer förstå varför huvudkaraktärerna är så ensamma som de är. Vi får helt enkelt anta att det beror på att de är så förbannat tråkiga. Vilket är något jag faktiskt uppskattar, just för att det inte är ofta som karaktärer tillåts vara tråkiga på film. Men tyvärr räcker det inte med två trista karaktärer för att man ska få en tumme som pekar uppåt av mig.