Tomten Willie är grov i munnen. Han super och har sex – inte bara med tomtemor, utan även med hennes syster. Hans tomtenisse, dvärgen Marcus, försöker hålla ordning på honom, utan någon större framgång. Tillsammans försörjer de sig genom att underhålla barn på varuhus och köpcentra. Det blir inga stora pengar på det, så de har en bisyssla. När alla har gått hem länsar de varuhusens kassaskåp.

Allt går som smort sju jular i rad, tills Willie möter en tjock unge med ett par hekto snor hängandes under näsan. På något märkligt vis (kanske julens mirakel?) väcker detta barn faderskänslorna hos tomten.

Bad Santa bjuder på många skratt och Thornton passar som handen i handsken i tomtedräkten. Han är elak, grov i munnen och hatar ungarna som önskar sig allt från tv-spel till rosa plyschelefanter. Precis som vi älskar att se honom med andra ord.

Historien lämnar dock en hel del att önska. Det finns ett par lösa trådar som jag undrar varför de ens är med och ibland blir det lite, lite för mycket amerikanskt julmys. Hellre hade jag sett att man löpt linan ut med den "onde" tomten. Helhetsintrycket är ändå positivt – vill du se en julfilm i år så är det Bad Santa du ska se.