Filmen utspelar sig under en sommar vid Hornstull på Södermalm i Stockholm, där 20-åriga Maja hänger med Mattias, hans polare och Pållan, hennes bästa kompis. Detta medan hon funderar över livet och framtiden. Motvilligt börjar hon förstå att hon har andra känslor för Mattias än vad hon från början trott.

Men det här är inte bara en kärlekshistoria, det är också en politisk historia. Mattias berättar att han har drabbats av babylonsjukan, det är när man tycker att västvärlden (Babylon på rastafarispråk) är för mycket. Pressen att vara och göra på ett visst sätt gör att man i stället inte gör någonting och att man sluter sig som i en liten bubbla. Kan han botas av Maja?

Det som överraskar mig mest är dialogen i den här filmen, för den liknar ingenting jag tidigare sett i svensk film. Det känns att den har improviserats fram och resultatet blir att filmen både får liv och känns äkta. Det är så här ungdomar pratar, även om det ibland blir lite överdrivet. Samspelet mellan skådespelarna, som är mycket bra, förstärker bara detta intryck. Framför allt Nina Wähä som spelar Maja imponerar stort på mig. Att den är filmad med handhållen kamera gör att det känns som man är där, men det ger också en övervakande känsla. Detta ihop med det främlingsfientliga partiet som växer i popularitet i filmen ger nästan en kuslig vision om framtiden och gör att filmen känns väldigt aktuell.

Filmen är gjord enligt det nya konceptet îdirectors cutî, som går ut på att det ska vara enklare, snabbare och billigare att göra film med hjälp av bland annat små mobila produktionsteam. Detta sätt att göra film på öppnar dörrar för unga filmmakare, som Daniel Espinosa som regidebuterar med denna film.

Jag tycker det här är en skön och charmig film om att hitta sig själv där det är vägen dit som räknas och inte målet. Den handlar om funderingar på livet, om att skapa ett hem utanför hemmet i en värld som inte alltid är så lätt att leva i, om politik och om kärlek förstås. Svensk film på ett nytt sätt. Missa inte!