De flesta av er känner säkert till Baader-Meinhofligan eller Röda arméfraktionen. Kanske mest för ockupationen och sprängningen av den västtyska ambassaden i Stockholm i april 1975, där tre personer miste livet och flera skadades. Händelserna som ledde fram till detta, och andra uppmärksammande attentat mot samhället, är det filmen ”Baader Meinhof komplex” handlar om.

Den kända vänsterjournalisten Ulrike Meinhof chockas av rapporterna från en våldsam demonstration i Berlin, där en student kallblodigt skjutits ihjäl av en polis. När hennes äktenskap visar sig vara på fallrepet, tar hon sina två barn och flyttar med dem till Berlin, där hon aktiverar sig i en antikapitalistisk studentrörelse. Hon inser dock snart att genom att endast rapportera om missförhållanden i samhället kommer hon aldrig att lyckas förändra något. Meinhof kommer i kontakt med Gudrun Ensslin och Andreas Baader. Tillsammans kommer de att bilda den militanta Röda arméfraktionen (RAF).

”Baader Meinhof komplex” koncentrerar sig på de våldsamma och spektakulära händelserna, och det politiska dramat kommer lite i skymundan. Det blir ändock en matig sammanfattning av det våldsamma 1970-talet i Tyskland, och i Sverige.

Filmen är något av en tysk ”Arn”, i fråga om filmsatsningens storlek. Filmen har inte mindre än 175 skådespelare, och hela 6 300 statister, involverade. Man har haft 74 inspelningsdagar på 140 olika platser. Närmare 200 miljoner kronor har kalaset kostat.

Filmen är annorlunda på det sätt att här inte finns någon tydlig hjälte att identifiera sig med. Först kanske man känner en viss sympati för aktivisterna som kämpar mot orättvisor i samhället, men i takt med att de blir mer och mer militanta försvinner den känslan snabbt. Inte heller chefen för den tyska federala polisen, som leder jakten på terroristerna, är någon hjälte i sammanhanget. Detta till trots har ”Baader Meinhof komplex” nerv och är riktigt spännande, trots att vi redan vet utgången.